lilldjurets blogg

Ibland tycker man om böcker som egentligen inte är särskilt bra. Katarina von Bredows böcker har vunnit priser och det är något av ett mysterium. Nu har jag läst Expert på att rodna och Hur kär kan man bli? De är förutsägbara som Harlekinromaner. När man blir kär på riktigt, blir kärleken också besvarad, och då ordnar sig allting. Och om man är utländsk är man eldfängd och okonventionell. Och om man själv tycker att man är lite ful så är det ändå uppenbart för läsaren att man är jättesöt.
Men det är ju ungdomsromaner, och jag ska inte vara så kritisk. Sanningen är att jag tycker att böckerna är som färgglatt lösgodis: fina färger på omslagen, och omöjliga att sluta med. Även om jag irriterar mig på att logiken haltar (huvdpersonens mamma Lucia verkar överhuvudtaget inte känna mannen hon säger att hon är kär i och flyttar ihop med. "Oj har du ett sånt kontrollbehov, och hästar!" ungefär) är det spännande.
Och jag minns, inte hur det var att vara tonåring, men hur jag trodde att det skulle vara att vara tonåring, innan jag blev det.