Martha Wainwright - Kulturbolaget Malmö - 6 december
Martha Wainwright live. Publiken är inte alls som jag trodde. Ungefär hälften är män i medelåldern. Den andra hälften är blandade män och kvinnor runt 30. Jag tror inte att jag ser en enda kvinnlig ångestfylld 20-åring, vilket nog var vad jag hade förväntat mig mest av.
Först med stort band och en del oväntade val. I Will Internalize från BMFA Epn, Jimi (Takes so much Time) från Martha Wainwright Epn (ett mysterium att den inte hamnade på debuten, med en sån melodi och en sådan text: Sometimes I feel just like my dad/For leaving her sad och There is this dead woman in my lane/She’s eating my brain) och en cover på Street Fighting Man. Jag har bara hört den med henne från Routes Montreal-bootlegen, och tyckte det rockade slamrigt och känslokallt redan då, likaså nu. Mest en chans för bandet att visa att de kan ta i. B-sidan I was In the House When the House burned Down, är lika tråkig den.
Sen klev bandet av och Martha fortsatte lugnare med Nobody Knows You When You're Down and Out (Jimmy Cox) och Bye Bye Blackbird (Joe Cocker?) från Factory singeln.
Bandet kom tillbaka och Martha spelade de flesta sångerna från debuten, inklusive alla tre bonusspåren (med Teddy Thompson i stället för brodern Rufus i Bring Back My Heart) från den europeiska versionen av debuten.
OCH hon spelar tre nya sånger, So Many Friends har jag sen tidigare (Routes Montreal igen), och om studioversionen blir hälften så gripande som liveversionen kan det nog vara min nya favoritsång alla kategorier. I en annan nyskriven sång bjuder hon in publiken att joddla som indiankvinnor i refrängen, och det borde bli löjligt, men det låter fantastiskt. Sådär så att man vill skruva fram tiden ett år eller två, bara för att få höra de nya sångerna på skiva.
Hur är konserten då? Alldeles alldeles underbar. Martha Wainwright är underhållande och självironisk, nästan på gränsen till ståuppkomisk. Och jag tänker att precis som att allt som är riktigt roligt också är lite sorgligt, kanske man måste väga upp väldigt sorgliga sånger med komedi. Kontrasten mellan det roliga mellansnacket (’Å nej, TV är här och det är något med speglarna backstage som var försmalande, och skulle jag verkligen ha på mig dethär?’) och sångernas innehåll, och ansiktsuttrycket som är teatraliskt smärtsamt medan hon sjunger, ger en balans i en konsert som skulle kunnat vara outhärdligt deprimerande.
Och rösten. Rösten.
Ibland ser man någon artist live på TV och förvånas över hur vattnigt musiken låter, som om det har stått underbara människor i studion och spelat in skimrande sånger, medan det live är några helt andra efterapare som charmlöst håller sig i ett smalt register och undviker alla svåra toner, som inte verkar ha någon melodikänsla, eller någon relation till texterna, eller som till och med är trötta på sångerna de spelar.
Martha Wainwright ser ut som om hon får framföra sina sånger för första gången. Hon stampar takten, hon slänger med huvudet och grimaserar så att hon är omöjlig att fånga på bild. Hon sjunger starkt och högt, och känsligt, och hon låter rösten spricka exakt där den ska spricka, och ändå låter sångerna som nya, inslagna i cellofan. Jag har lyssnat på studiosångerna varje dag i månader, och jag har lyssnat på säkert 10 olika livekonserter och radioshower, och varje gång lyckas hon locka fram något nytt ur sångerna.
Teddy Thompson var förband förresten, och även om han låter bra, med fin röst och fint spel, känns både framträdande och sånger bleka i jämförelse. Det spelar ingen roll att jag dyrkar hans pappas Fairport Convention. Välgjord och urtråkig radiorock.
Läs fler recensioner!
Helsingborgs Dagblad
Sydsvenskan
Musikbyrån
Kommentarer
Postat av: DH
Jag har konserten på CD om du nu inte själv lyckades med att spela in den. Fantastisk ljud.
Ordnar en kopia om du vill.
Trackback