lilldjurets blogg

Att läsa Joyce Carol Oates är som att titta på en operation på TV. Man vet att det är obehagligt, och att det bara blir mer obehagligt ju längre man tittar. Därför har jag undvikit flera av hennes böcker, som "Våld", ett våldtäktsdrama som enligt recensionerna är plågsamt realistisk.
Snygg är en ungdomsbok och jag tänkte att det kanske skulle finnas fler försonande element i en sådan bok. Det gör det inte. Huvudpersonen Darren är en vacker pojke som går lite som en sömngångare genom tillvaron, oklar över sina egna känslor och motiv, inte helt olik Oates porträtt av Marilyn Monroe i Blonde. Darren blir inblandad och delaktig i en häxjakt på en homosexuell lärare. Och nej, det ordnar sig inte. Man läser och vill nästan titta bort, låta bli att vända blad.
Och ändå finns det hopp i boken. Det finns inget insmickrande, ingen enkel sensmoral som tonåringarna i målgruppen ska ta till sig, men en uppriktighet som är ovanlig i ungdomslitteraturen.
Jag undviker inte Oates för att hon är dålig. Tvärtom. Hennes romaner är så poetiskt skrivna och intensiva och sanna att jag bara orkar en då och då. De kan komma en närmare än livet självt.