lilldjurets blogg

Jag var inte jätteimponerad av The Royal Tenenbaums. Som min kusin sa: ”Alla pratade så mycket om den och man trodde att den skulle vara helt fantastisk och sen var det bara en vanlig bra film”. Mmm, ungefär så. Men ibland är det som att man måste lära känna en filmskapare för att verkligen tycka om honom eller henne (I det här fallet Wes Anderson). Som Paul Thomas Anderson: Jag tyckte att Magnolia var jättebra, men när jag hade sett Boogie Nights också, var det som att båda filmerna fick en ännu större lyster. Då kände jag ju skådespelarna och formspråket, och kunde börja se tematik och genomgående tankar. Det var som att filmerna riktade varsin lampa mot varandra.

När jag ser The Life Aquatic känns det som att The Royal Tenenbaums belyser den lite, även om filmen syns bra ändå.

Så här är det: Bill Murray och en del andra skådespelare från The Royal Tenenbaums (Fast Gwyneth fick ersättas av Cate Blanchett på grund av schema-problem) åker båt och u-båt, och så filmar dem, och så har de fina röda mössor på sig, och ljusblå kläder och ibland roliga dykardräkter, och det finns en man som sjunger Bowie-låtar på portugisiska. Det finns en handling också, men den är inte så känslomässig att jag blir berörd. Möjligtvis lite undertryckt känslomässig, a la Kazuo Ishiguro, men det är för distanserat ironiskt och skruvat för att jag ska uppleva det som ett drama.