Let it Die - Feist
Leslie Feist har blivit populär nyligen och eftersom hon är kanadensare, och kvinna, ser man hennes namn i samband med Martha Wainwrights då och då.
Såklart blev jag nyfiken, men o så besviken. Feists skiva är inte alls dålig. Här finns trallvänliga melodier, och ett sound som är sådär alternativt att det känns finkulturellt, men ändå tillräckligt tillgänglig för att få spelas på ZTV och vara med i Lacostes nya parfymreklam.
Och jag tycker verkligen om kvinnliga singer-songwriters. Så mycket att jag köpt en mängd skivor av alternativa och relativt okända kvinnor bara för att jag läst att de påminner om någon annan kvinnlig artist jag avgudar. Jag går alltså i den fälla jag föraktar, och jämställer vitt skilda artister bara för att de har kvinnliga röster och ett "kvinnligt uttryck", vad nu det skulle vara.
Men precis som att det finns en massa män som låter likadant, finns det kvinnor som låter ganska snarlika. Shannon Wright och Nina Nastasia är ganska lika. Julie Doiron låter visserligen som Cat Power, men är oändligt mycket tråkigare. Sarah White gjorde en trevlig skiva, men är ingenting jag tagit fram igen efter att de första veckornas entusiasm lade sig. Edith Frost gjorde en fin och långsam och ganska tråkig debutskiva, och de följande har jag inte ens orkat lyssna in mig på.
Feist har gjort något som påminner om samtliga ovan, men kanske lite "hittigare". Mushaboom är en poppärla, och de sorgliga sångerna är fina på ett lagom oengagerande sätt, och allt känns lite för lättsamt, lite för anonymt. Texterna är ok, inte pinsamma, men inte heller så att man gömmer dem i hjärtat: Don't you wish that we could forget that kiss / And see this for what it is / That we're not in love
Kanske ångrar jag mig. Kanske kommer Let it Die att bli en favorit 2005. Då ska jag skriva om det.
Men just nu leder Martha Wainwright.
Förresten släpps hennes skiva i Sverige den 26:e oktober, med tre bonusspår. Rufus sjunger på ett.
Såklart blev jag nyfiken, men o så besviken. Feists skiva är inte alls dålig. Här finns trallvänliga melodier, och ett sound som är sådär alternativt att det känns finkulturellt, men ändå tillräckligt tillgänglig för att få spelas på ZTV och vara med i Lacostes nya parfymreklam.
Och jag tycker verkligen om kvinnliga singer-songwriters. Så mycket att jag köpt en mängd skivor av alternativa och relativt okända kvinnor bara för att jag läst att de påminner om någon annan kvinnlig artist jag avgudar. Jag går alltså i den fälla jag föraktar, och jämställer vitt skilda artister bara för att de har kvinnliga röster och ett "kvinnligt uttryck", vad nu det skulle vara.
Men precis som att det finns en massa män som låter likadant, finns det kvinnor som låter ganska snarlika. Shannon Wright och Nina Nastasia är ganska lika. Julie Doiron låter visserligen som Cat Power, men är oändligt mycket tråkigare. Sarah White gjorde en trevlig skiva, men är ingenting jag tagit fram igen efter att de första veckornas entusiasm lade sig. Edith Frost gjorde en fin och långsam och ganska tråkig debutskiva, och de följande har jag inte ens orkat lyssna in mig på.
Feist har gjort något som påminner om samtliga ovan, men kanske lite "hittigare". Mushaboom är en poppärla, och de sorgliga sångerna är fina på ett lagom oengagerande sätt, och allt känns lite för lättsamt, lite för anonymt. Texterna är ok, inte pinsamma, men inte heller så att man gömmer dem i hjärtat: Don't you wish that we could forget that kiss / And see this for what it is / That we're not in love
Kanske ångrar jag mig. Kanske kommer Let it Die att bli en favorit 2005. Då ska jag skriva om det.
Men just nu leder Martha Wainwright.
Förresten släpps hennes skiva i Sverige den 26:e oktober, med tre bonusspår. Rufus sjunger på ett.
Kommentarer
Trackback