Cykla på natten

Det finns fina saker med att bo på landet, man kan cykla genom skogen till vänner.
Men det är svårt för en storstadsflicka att cykla hem mitt i natten. Ikväll var månen full och dynamon låter spökligt klagande. Som mina vänner säger är det otäckt att ingen kan höra en skrika om det skulle dyka upp en galning. Och om man får punktering, i skogen, i natten, är det otäckt och farligt.
Men det är inte det jag är rädd för. Jag är rädd för det klagande ljudet på min dynamo, det flackande ljuset, gnället från hjulen som accelererar i backar som ett Stephen Kings ondskans maskineri. Det gnisslar rytmiskt snabbare och snabbare, sen avtar det, men det kommer igen.
Och en gång sa jag att den kommande månen var som ett kommatecken. Men nu lyser månen full, är den en punkt? Är det ett avslut på något? Är den ett tecken på en magiskt natt, eller på varulvslika inre demoner?
Kanske är den kommande månen början på en parantes, som innefattar fullmånen, och avslutas med sin högerparantes: månen i nedan.
Så att alla fullmånar utspelar sig i paranteser, sådant som kan uteslutas, gömmas i en dröm, så att hela mitt liv inesluts av skiljetecken, gjorda för att skilja dagarna från varandra, för att skilja mig från, ja vadå? Världen?

Kommentarer
Postat av: Ylva

Ja, det var lite läskigt att cykla hem på natten, men tänk vad det hade varit otäckt att vara helt ensam! Nu var vi ju två. Det är tydligen ikväll det är fullmåne.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback