Never Let Me Go - Kazuo Ishiguro
Nu känner jag att jag inte är riktigt värdig att skriva om denna bok. Visst, jag har rekommenderat den till vänner, sagt att den "jättebra", men det är inte alls samma sak som att göra den rättvisa.
Om man säger så här: När jag började lyssna på Cat Power var det tystnaden som mest fascinerade. Saknaden av det storslagna, det perfekta, det producerade. Musiken påminde mig om halsband av genomskinliga nylonlinor och ofärgade glaspärlor.
Ungefär så är det att läsa Never Let Me Go. Det är allting som inte står där som är vackrast, mest fantasieggande, sorgligast.
Boken handlar om Kathy, hennes uppväxt, hennes vuxna liv och hennes triangeldrama med bästa vännerna Ruth och Tommy. Samtidigt är det en Science fiction historia. Kathy och hennes vänner är kloner, tillverkade för att donera organ till "riktiga människor".
Trots detta utspelar sig romanen i England på 90-talet, en tid utan Internet och mobiltelefoner. Så det här blir aldrig något tekniskt frosseri, eller spektakulära framtidsscenarion. Boken utspelar sig snarare i en parallell tid, eller nästan ett förflutet , i något som kunde ha hänt.
Ishiguro har också skrivit Återstoden av dagen, och om man har sett den filmen eller läst boken förstår man lite hur Never Let Me Go är. Ibland står handlingen nästan stilla, men ändå finns det något där, ljuset faller plötsligt in från en annan vinkel och man ser nylonlinan glittra, även om den sekunden innan inte gått att se.
Det är de outsagda känslorna som dominerar, det som aldrig sägs är det som verkligen händer. Det viktigaste i boken står mellan raderna. Kathy berättar helt lugnt om hur hon fogar sig efter de regler som har ställts upp för henne, att först vårda andra kloner, och sedan donera organ till hon är "avslutad", den kliniska omskrivningen för klonernas död.
Hon älskar Tommy, men hon berättar det inte, varken för läsaren eller någon annan. Ändå framgår det. Hon beskriver inte några starka känslor, allt är berättat i gemener, i underdrifter, i mellanrummen mellan orden.
Det är alltså ingen klassisk Science fiction, trots yttre likheter i handling tvivlar jag på att boken ens påminner om The Island-filmen (som jag visserligen inte sett).
Frågan om kloningen, om människovärde, finns där, men känns inte som det viktigaste, vilket ofta är fallet med experimentella handlingar, där det känns som att karaktärerna är uppbyggda kring en moralisk problematik, likt pappfigurer som lutar sig mot ett berg.
Never Let Me Go är en berättelse om tre människor, trovärdiga och mänskliga, och den lämnar en avgrund av tankar efter sig. Utan att vara en smula sentimental är den det mest rörande och upprivande jag läst på flera år. Den är lika smärtsam som min senaste kärlekshistoria, och lika enigmatisk som ett oöppnat brev.
Om man säger så här: När jag började lyssna på Cat Power var det tystnaden som mest fascinerade. Saknaden av det storslagna, det perfekta, det producerade. Musiken påminde mig om halsband av genomskinliga nylonlinor och ofärgade glaspärlor.
Ungefär så är det att läsa Never Let Me Go. Det är allting som inte står där som är vackrast, mest fantasieggande, sorgligast.
Boken handlar om Kathy, hennes uppväxt, hennes vuxna liv och hennes triangeldrama med bästa vännerna Ruth och Tommy. Samtidigt är det en Science fiction historia. Kathy och hennes vänner är kloner, tillverkade för att donera organ till "riktiga människor".
Trots detta utspelar sig romanen i England på 90-talet, en tid utan Internet och mobiltelefoner. Så det här blir aldrig något tekniskt frosseri, eller spektakulära framtidsscenarion. Boken utspelar sig snarare i en parallell tid, eller nästan ett förflutet , i något som kunde ha hänt.
Ishiguro har också skrivit Återstoden av dagen, och om man har sett den filmen eller läst boken förstår man lite hur Never Let Me Go är. Ibland står handlingen nästan stilla, men ändå finns det något där, ljuset faller plötsligt in från en annan vinkel och man ser nylonlinan glittra, även om den sekunden innan inte gått att se.
Det är de outsagda känslorna som dominerar, det som aldrig sägs är det som verkligen händer. Det viktigaste i boken står mellan raderna. Kathy berättar helt lugnt om hur hon fogar sig efter de regler som har ställts upp för henne, att först vårda andra kloner, och sedan donera organ till hon är "avslutad", den kliniska omskrivningen för klonernas död.
Hon älskar Tommy, men hon berättar det inte, varken för läsaren eller någon annan. Ändå framgår det. Hon beskriver inte några starka känslor, allt är berättat i gemener, i underdrifter, i mellanrummen mellan orden.
Det är alltså ingen klassisk Science fiction, trots yttre likheter i handling tvivlar jag på att boken ens påminner om The Island-filmen (som jag visserligen inte sett).
Frågan om kloningen, om människovärde, finns där, men känns inte som det viktigaste, vilket ofta är fallet med experimentella handlingar, där det känns som att karaktärerna är uppbyggda kring en moralisk problematik, likt pappfigurer som lutar sig mot ett berg.
Never Let Me Go är en berättelse om tre människor, trovärdiga och mänskliga, och den lämnar en avgrund av tankar efter sig. Utan att vara en smula sentimental är den det mest rörande och upprivande jag läst på flera år. Den är lika smärtsam som min senaste kärlekshistoria, och lika enigmatisk som ett oöppnat brev.
Kommentarer
Trackback