Broken Flowers
Efter Lost in Translation och Life Aquatic känns Bill Murray som en mästare av det uttryckslösa ansiktet. Broken Flowers är specialskriven för just det ansiktet.
Don Johnston får ett anonymt brev där det står att han avlat en son 20 år tidigare. Eftersom han har varit en Don Juan (observera namnlikheten) i hela sitt liv, finns det fyra kvinnor som kan vara mamman. Alltså får han ge sig ut på en resa och besöka dessa fyra kvinnor för att få reda på sanningen.
Kvinnorna spelas av idel stjärnor. Sharon Stone, Tilda Swinton, Jessica Lange spelar tre av kvinnorna. Dessutom figurerar Julie Delpy och Chloë Sevigny.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmens slut avslöjar för lite. Det finns en hel del frågor som dröjer kvar när eftertexterna går upp. Ledtrådar och tolkningar finns utspridda i fäger, bilder, namnlikheter, små skyltar. Det är en film för den som tycker om att tolka symboler och att fylla i handlingens hål med egna teorier.
Don Johnston får ett anonymt brev där det står att han avlat en son 20 år tidigare. Eftersom han har varit en Don Juan (observera namnlikheten) i hela sitt liv, finns det fyra kvinnor som kan vara mamman. Alltså får han ge sig ut på en resa och besöka dessa fyra kvinnor för att få reda på sanningen.
Kvinnorna spelas av idel stjärnor. Sharon Stone, Tilda Swinton, Jessica Lange spelar tre av kvinnorna. Dessutom figurerar Julie Delpy och Chloë Sevigny.
Så det går inte att klaga på skådespeleriet. Tempot är långsamt. Långa scener där Don sitter uttryckslöst framför TVn. Men det är roligt också, skruvat men ändå vardagligt. Som när Dora, en av de fyra kvinnorna, lever liksom Ibsens Nora, i ett dockhem, med rosa och ljusblå visitkort och symmetriska tallriksuppläggningar. Eller när Lauras (en annan av de fyra) dotter Lolita, visar sig vara just det, men utan att ha en aning om var namnet kommer ifrån.
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att filmens slut avslöjar för lite. Det finns en hel del frågor som dröjer kvar när eftertexterna går upp. Ledtrådar och tolkningar finns utspridda i fäger, bilder, namnlikheter, små skyltar. Det är en film för den som tycker om att tolka symboler och att fylla i handlingens hål med egna teorier.
Jim Jarmusch är inte känd för att vara okomplicerad. Man får vara beredd på ett kryptiskt slut, och ett långsamt tempo. Och små skratt.
Kommentarer
Trackback