lilldjurets blogg

När jag gick i högstadiet hade jag hemska trappor till skolan. Fyra långa trappor som man blev andfådd av. Speciellt om man var sent ute och var tvungen att halvspringa.

Nu har jag köpt lägenhet ungefär tre gånger så högt upp, med tre gånger så många trappsteg. Det roliga är att jag kan se min gamla högstadieskola från mina nya trappor, men plötsligt är det som att den ligger på en liten liten kulle bara. Redan när jag börjat bestiga mina nya trappor kan jag titta ner på min gamla skola.

Och det är konstigt att man bara orkar så många nya trappor. De första gångerna trodde jag att jag skulle få en infarkt, men nu bara går jag alla trapporna utan att pausa. Trappan är inte ens hal längre nu när det töat.

Och det är underligt att fast det spöregnat i en vecka att det finns snö som motstått, som bara ligger kvar trotsigt. Under ett träd intill trappan, såg jag idag en alldeles blank ispöl. Som en kvarleva från istiden.

Och jag tror, att om mina nya trappor var dubbelt så höga och många, skulle jag klara det också. Som en envis isfläck eller ett sådant där smutsigt berg med snö skulle man bita ihop och fortsätta lite till. Det är lätt, man tänker på annat och plötsligt är man allra högst upp och tittar på utsikten.

Och min gamla skola ser så liten ut, som att den tillhör ett annat liv.