lilldjurets blogg

Dawn är 11 år och mellanbarn. Hennes storebror är duktig, och hennes lillasyster är odrägligt söt i sin rosa ballerinakjol. Dawn har tjocka glasögon och är trumpen. Och i skolan har hon inga vänner. Till och med lärarna föraktar henne.

Och alltihop är berättat på ett ganska typiskt independent amerikansk filmsätt, av Todd Solondz (som senare har gjort Happiness och Storytelling, inte helt lättsmälta filmer de heller). Det är en film där man inte vet hur det ska gå, eller om det kan sluta lyckligt, och allt är väldigt långt från de amerikanska filmer man är van vid.

Karaktärerna är överdrivna utan att bli tokroliga, och repliker är så stelt uttalade att det ibland gränsar till dåligt skådespeleri. Men det känns ändå äkta. Som om karaktärerna själva känner att de spelar roller, att de ingår i ett spel där de inte kan påverka handlingen, och där det aldrig går att vara helt varm och levande.

Deadpan är ett bra engelskt ord, och det beskriver filmen.

När det är roligt känns det nästan ofrivilligt roligt. Dawns trumpna uppsyn, hur hon slänger med armarna som en typisk förpubertetare, lillasysterns självupptagna balettdans, broderns lillgamla resonemang, föräldrarnas elakhet och tröstlösheten i att gå på högstadiet och veta att det är drygt två år kvar.