lilldjurets blogg

Nu ska jag göra något jag aldrig gjort innan. Jag ska skriva om en bok som jag inte just har läst.

 

Däremot har jag läst Blonde. Tre gånger. Det är en bok som jag tycker så mycket om att jag inte riktigt vågar skriva om den. 

 

Först och främst formen. Det är en biografi, men ändå inte en biografi. Den bygger på Marilyn Monroes liv, Oates har läst en mängd biografier och kan förmodligen allt om Marilyn. Men Oates tar sig friheter. Hon byter ut namn, hon byter ut händelser. Hon tar detta, ett av världens mest omtalade och fascinerande livsöden, och stöper ändå om det i en mer litterär form. Det är en roman som står i ett fritt förhållande till en verklighet som ändå alltid var mystisk.

Oates återger vissa detaljer ur Marilyns och framför allt Norma Jeanes liv korrekt, medan andra stora skeenden är uppdiktade och gissade. Det är till exempel sant att Norma Jeane kallades för ”Musen” på barnhemmet där hon växte upp, det är inte sant att hennes livs kärlek var Cass Chaplin, det är oklart om de ens kände varandra i verkligheten.

Blonde var också den första Joyce Carol Oates bok jag läste, och jag såg inte då vad som var typiskt för Marilyn och vad som var typiskt för Oates. Blonde blev på det sättet en helt fristående berättelse. Biografierna om Marilyn och Oates andra böcker har jag läst efteråt.

Läser man mer än en biografi om Marilyn Monroe förstår man varför det går att fantisera om henne. Alla beskriver henne olika, hon ändrar också sina egna historier varje gång hon berättar dem, dokument är försvunna, hennes egen död är oklar. Precis som i filmen är Marilyn föränderlig, gäckande, inte en verklig människa utan åskådarnas projektioner av henne.

Oates demonstrerar detta mästerligt. När Norma Jeane går in i sin skådespelarkarriär mister hon sitt namn och sin identitet. Hon blir ”Marilyn Monroe”, och ibland bara ”Den Blonda Skådespelerskan” och även hennes män förlorar sina namn, blir avpersonifierade som ”Den före detta idrottsmannen” och ”Dramatikern” och ”Presidenten”. Förvandlingen från den osäkra flickan Norma Jeane, till ikonen, narkomanen, divan som alltid var omöjligt försenad men som aldrig glömde sina anställdas födelsedagar och gav dem presenter, sexbomben som kallade alla sin älskare för ”pappsen” och alltid saknade sin riktiga pappa som inte ville veta av henne, blir trovärdig hos Oates.

Norman Mailer avskyr henne i sin biografi, men avslöjar aldrig att han ville träffa henne medan hon levde och att hon alltid avböjde. Anthony Summers försöker ge en nyanserad bild i gudinnan. Otaliga andra har skrivit biografier, dokumentärer har filmats, det skrivs till och med böcker om böcker om Marilyn. Marilyn själv skrev en självbiografi. Vem hon verkligen var är kanske oviktigt. Mytologin omkring henne är det hon till slut blev.

Boken är ett mästerverk på 850 sidor som ständigt skiftar perspektiv, från Marilyns ständigt skiftande jagform, till betraktare, till totalt utomstående, dialoger och dikter. Boken är också en meditation över skådespeleri som sådant och över en skådespelerska som, trots att hon aldrig fått ett riktigt erkännande som just skådespelerska, aldrig slutade ta lektioner ens när hon var kändast i världen, som alltid ville göra om sina scener för att hon visste att hon kunde bli bättre.

ISBN: 91-00-58091-0