I hennes skor - Jennifer Weiner
När jag en gång skulle lära mig att skriva filmmanus fick jag lära mig det dramaturgiska tricket att låta en handling stegra sig till en klimax där alla börjar tala sanning. Allting uppenbaras alltså, och sedan är det mindre än en halvtimme kvar där alla talar sanning och allting reds ut inför avtoningen.
Mycket enkla exempel på detta är deckaren där mördaren äntligen erkänner, eller den romantiska filmen där alla missförstånd klaras upp och paret kan falla i varandras armar. Men även mer komplicerade filmer som Magnolia bygger på samma formel. Plötsligt börjar alla de olika karaktärerna tala sanning. Tom Cruise gråter, knarktjejen erkänner att hon är komplicerad och hennes polisdate accepterar det, och så vidare.
Jag läste också nyligen att ”there’s only one plot. Things are not what they seem.” Också detta förefaller sant. Människor undanhåller sanningar, för sig själva eller för varandra. Därigenom skapas en spänning som måste förlösas i en uppgörelse, vilket kräver mod.
Med de här sakerna i åtanke är det spännande att läsa en bok som bygger på en film, eller som i det här fallet, en bok som skrevs och gjordes om till film, men som jag läser först efter att ha sett filmen.
Handlingen i korthet igen: Rose och Maggie är systrar. Rose är advokat, tjock och ordentlig. Maggie är smal, snygg och kaotisk, utan utbildning eller moral. Deras mamma är död. Som vuxna, efter en hemsk konflikt som beror på att Maggie legat med Roses pojkvän, tar de upp kontakten med sin mormor, som i alla år känt skuld för att hon inte kämpat mer för att behålla kontakten med barnbarnen.
Boken är precis som filmen trevlig romcom med lite mer djup än vanligt. Det intressanta är väl här kontrasten mellan bok och film. Boken är filmiskt skriven från början, med mycket dialog, snärtiga repliker, komiska scener. De första 50 sidorna är så lika filmen att man nästan skulle kunna tro att boken är skriven med filmen som förlaga.
Men det finns viktiga skillnader. Nämligen just det jag skriver om ovan. I filmen framstår Maggie som odräglig i första halvan, sedan portioneras sanningen ut i några dramatiska sjok. Maggie är dyslektiker och har egentligen väldigt dåligt självförtroende. Och den underbara mamman var egentligen manodepressiv och tog livet av sig. Och Maggies minne av en underbar dag då hon fick en valp var i själva verket upptakten till detta självmord. Hela filmen är tydligt uppbyggd på detta sätt. Tittaren får bristfällig information och blir hela tiden lite förvånad när sanningen visar sig. Man får till exempel inte se mormodern förrän Maggie vet att hon finns.
Boken däremot är mindre dramatisk. Här får läsaren veta grundpremisserna från början. Maggies dyslexi och mammans självmord berättas odramatisk insprängda i de tidiga kapitlen. En av slutscenerna i filmen, där Maggie, Rose och mormodern äntligen talar sanning med varandra, finns överhuvudtaget inte med i boken. Och när det inte finns några andra kvalitéer som gör denna bok unik, så är det något av en brist. Filmen vann mycket på sin sanningsdramatik och när den fattas blir berättelsen lite platt.
I filmen träffar Maggie en gammal universitetslärare, som i Timmarna med Rita-stil tränar upp hennes intellektuella sidor. Förenklat, men det fungerar i en film. I boken är vägen till intellektuellt självförtroende mer omständlig. Maggie spenderar några månader på Princeton Universitet som en slags hemlig ockupant och plötsligt läser hon tjocka Dickensromaner och poesi helt frivilligt för att fördriva tiden. Mja, knappast.
Men som en lektion i skillnaden mellan film och bok är det här intressant läsning.
ISBN: 9137123165