Marissa Nadler

Det finns vissa sångerskor som sjunger så fint och mjukt att det blir på gränsen till utslätat. Som Norah Jones lite. Eller ett exempel som ligger mig närmare, Hope Sandoval i Mazzy Star, med en röst som en underlig sorts sammet, len varje väg man smeker den. Och Kathryn Williams. Underbart vacker röst och väna melodier.

Marissa Nadler har en sån röst. Det blir på gränsen till behaglig bakgrundsmusik, en slags indievariant av skivan man ska sätta på samtidigt som man tänder värmeljusen och tappar upp ett varmt bad. Som när man i drömmen föreställer sig en vacker kvinnlig sångröst, som sirener och änglar sammanfogade i gyllene stämband.

Men ändå inte. Det är för melodiöst och intressant. Hon sjunger "Old love haunts me in the morning" och "Under an old umbrella" och det är mycket mer än bakgrundsmusik. Det är sånger man vill lyssna på om och om igen, sånger man vill ska spelas i varje sorglig scen i varje sorglig film. 

Det påminner om Mia Doi Todds debut, som hon spelade in, enligt sägen, mitt i natten, ensam i en kyrka. Teatraliskt och gammaldags och med varje ord som enskilt drama. Jag borde skriva om den någon gång också.

Kommentarer
Postat av: ulrika

jag älskar kvinnliga röster av nästan alla de slag, men hope sandoval och marissa nadler, fullkomligt fantastiska tycker jag. men förstår vad du menar, MEN för mig handlar det om röst - i kombination med musik, och text. norah jones, ja, fint men för mycket bakgrund, utslätat, kanske för att jag aldrig riktigt, riktigt föll för helheten, vet inte. intressant det där.

jag har bloggutmanat dig förresten, att svara på frågor om böcker


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback