Stad av glas - Paul Auster
Författaren Daniel Quinn blir uppringd av en man som söker privatdetektiven Paul Auster. Quinn lever ett ensamt liv och andra gången mannen ringer utger han sig själv för att vara Auster och bestämmer möte. Mannen är Peter Stillman som levt inspärrad av sin far, utan språk eller omvårdnad, tills fadern sattes i fängelse. Nu är han frisläppt och Stillman är rädd att bli dödad. Daniel Quinn åtar sig uppdraget och börjar med att förfölja Stillman den äldre. Han söker också upp den verklige Paul Auster, som är författare och inte privatdetektiv, och alltså ganska lik verkligheten Paul Auster som har skrivit Stad av glas.
I texten finns också fler texter, Quinns anteckningsbok, skrifter som Stillman skrivit, Quinns romaner, bibelavsnittet om Babels torn (som i sin tur handlar om språk och identitet) och Romanen Don Quijote och en bok som figurerar däri.
Det är mete-meta-smart, dignande av symboler och intertexter och kluriga postmodernistiska identitetsglidningar. Romanen är första delen i Paul Austers berömda New York trilogi. Litteratur som handlar om litteratur, fiktion som pekar på sig själv med ett finger av sterila bokstäver.
På ett mer mänskligt, psykologiskt plan skulle boken kunna handla om vad som händer med en människa som lever utan mening, med en lånad identitet. Jag kommer att tänka på Norah Vincents sammanbrott i Förklädd till man.
Men det är inte någon särskilt mänsklig roman. Karaktärerna är platta och stela. Det tar två månader att läsa ut boken, trots att den inte är svår eller lång. Parallellt med den smarta strukturen, löper en långt mer slumpmässig handling. I Orakelnatten låter Paul Auster ännu en författare skriva en berättelse inuti berättelsen, men när denne författare målat in sin huvudperson i ett hörn genom att placera honom i ett låst rum utan någon som känner till att han är där och med metertjocka väggar, överger han sin historia. Det finns inget sätt att rädda karaktären.
Jag får en känsla av att Paul Auster ibland hamnar i samma situation. Att han helt enkelt skriver tills berättelsen tar slut och att han ibland själv blir överraskad av vilka vändningar den tar. Som om han drömmer fram dem snarare än skriver dem.
Är det en bra eller dålig grej, att han "drömmer fram" berättelsen?