Guldkompassen - Philip Pullman

Philip Pullman har vunnit Astrid Lindgren-priset för sina fantasy-böcker, och på många sätt knyter de an till en lång berättartradition av barn-fantasy. Parallella världar, brittiska miljöer, talande djur och så vidare. Guldkompassen handlar om flickan Lyra som råkar tjuvlyssna på ett hemligt möte om ”stoft” och ”snittning”, och vars vän Roger blir bortrövad av ”slukarna”. Snart blir hon indragen i ett äventyr som innebär en resa till Norden, och ett utforskande av en mystisk sanningskompass, alethiometern.

Det är spännande och många gånger orginellt. Men på samma gång dras guldkompassen med mycket av det som gör genren gammalmodig. Här är det män som är ledare och kungar. Kvinnliga akademiker är tråkiga eller lömska. Och konflikter löser man med våld.

Sen är det, som i alla böcker om magi, mycket som haltar. Om nu Lyra kan utläsa sanningar från sin alethiometer, är det underligt att hon inte frågar den sina viktigaste frågor. Som vad stoft är, vad hennes öde är, och hur hon ska stoppa slukarna.

Personerna är mestadels ”goda” eller ”onda”, och även om Lyra är en energisk och självständig flicka, känns porträttet av henne varken trovärdigt eller nyanserat. Det är mycket prat om att hon ”älskar” och ”inte älskar” människor i sin omgivning, men hon beter sig alltid overkligt rationellt.

Mina tråkigaste skolämnen var geografi och historia. Mängder av namn, dramatiska strider, resor som ska prickas in på kartor. Allt detta är vanligt inom fantasy, och vanligt i Guldkompassen. Åtskilliga gånger märker jag att min blick galopperar iväg över sidorna när det är reseskildringar, presentationer, och slag, för att komma fram till något jag tycker är intressant. Underligt nog finns det många passager som är komplicerade, abstrakta och med ord som är svåra även för vuxna. Experimentell teologi, parallella universum, arvsynden och annat blixtrar förbi, och jag undrar hur bra målgruppen av unga tonåringar hänger med.

Men en sak som verkligen känns nyskapande är den säregna värld Lyra lever i. Det är ”vår värld” med vissa för handlingen avgörande skillnader. Alla människor i Lyras värld har en daimon, en varelse som följer sin människa överallt, till döden. Daimonerna är till och med inskrivna i första Mosebok. Dessutom finns det mer magi än i vår värld, samtidigt som platserna har ”våra vanliga” namn, Oxford, Lappland och så vidare. Det är en underlig kombination, och nästa bok ska tydligen utspela sig helt i en annan värld, vilket får mig att undra om nästa bok igen kommer att handla om ”vår vanliga” värld, utan daimoner.

Hela boken är utformad lite som en pusselroman, där man får fler och fler ledtrådar till vad stoft är, och vad det innebär. På det sättet påminner Guldkompassen om Harry Potter-böckerna, där man ofta får en mängd olika ledtrådar som sedan förklaras allihop på en gång i slutet av boken.

Riktigt så enkel är nu inte Guldkompassen, här får läsaren små portioner av sanningen i taget, och på slutet vet man fortfarande inte riktigt hur allt ligger till. Trots bristerna är jag nyfiken på fortsättningen. Guldkompassen är en ovanlig bok på det sättet att den blev bättre och bättre ju längre jag läste. De sista hundra sidorna var långt mer engagerande än de första hundra. Det lovar gott för de andra två delarna av trilogin.
Isbn: 91-27-06485-9

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback