lilldjurets blogg

Det är precis med musik som med mat. Att ofta är den lite mer krävande maten, som tar tid att laga och äta, bättre och mer nyanserad, men ibland vill man bara ha något lättsmält och välbekant.

Färgglad framsida, lättillgängliga melodier, fina ljud, behaglig röst, när det gäller musik. Det är en konst att göra det där bra. Det ska fastna efter en genomlyssning men hålla sådär 25 lyssningar till utan att man tröttnar. Även om det ska vara lättillgängligt och kommersiellt, får det inte vara så enkelt och standardiserat att det tråkar ut omedelbart. Det ska vara som en påse lösgodis med favoritsorterna. Lite salt, lite sött, lite syrligt.

Dido har gjort en del sånger som är sådär poppiga och fina, och ändå lite spännande. Jem kom förra året och jag hoppades att hon skulle vara likadan, men ack, jag orkade inte ens lyssna igenom hela skivan. Allt lät likadant.

Men Imogen Heap! I Megaphone (ett anagram på hennes namn) är en underbar skiva. Hon har en röst som alla kan tycka om, men den är ändå inte helt anonym. Hon har aggressiva pianon, som tidiga Tori Amos. Hon har fina elektroniska ljud som gör sångerna mer varierade. Trip-hop-influenser kan man säga om inte genren känns för mossig. (1998 när I Megaphone kom, var det nog fortfarande ett smickrande epitet.) Hon har rytmer som gör att man vill promenera som i en rockvideo, om man lyssnar i lurar. Och ibland låter det lite gotiskt, som när väna flickor sjunger solon i dödsmetallsånger.

Och hon skriver musik och text själv.

Sweet Religion är ljuvlig, Angry Angel lite arg, Shine en bra popsång och så vidare. Allt är lättlyssnat men bra, argt och ledset ibland, men aldrig så mycket att man blir obehagligt berörd. Hela skivan passar bra på en förfest. Det är aptitligt och smaskigt, och man vill bara ha mer och mer. Som chips liksom.