lilldjurets blogg

När man utforskar ett helt författarskap ser man ofta små frön som ligger utlagda i böckerna. Författaren har fått en idé och skrivit om den, men kanske inte har den rätta inspirationen eller det rätta verktyget för att göra det mesta av den. Och så återkommer idén i nästa roman, förändrad och utvecklad. Eller tvärtom, som Isabel Allende. Hon skrev Andarnas hus, och alla böcker därefter är som vattnigare variationer på samma idé. Det är en bra idé och därför blir de andra böckerna inte direkt dåliga, men det hade räckt med Andarnas hus.

Nu har jag läst Mitt i Livet, som Oates skrev innan Fallen. Den är inte dålig, men inte heller lika bra som Fallen. Däremot tror jag att hon fick idén till Fallen medan hon skrev Mitt i Livet.

Mitt i Livet kretsar kring det lilla samhället Salthill, där en man, Adam Berendt, dör plötsligt när han försöker rädda en liten flicka som fallit i vattnet. Många av de kvinnliga invånarna av Salthill var förälskade i Adam, men ingen visste riktigt vem han var. Hans död utlöser en mängd förändringar i Salthill, med alla sina medelålders, (övre) medelklassiga invånare. Relationer inleds och tar slut, någon börjar med skulptur, någon blir besatt av sina hundar, någon ger sig iväg för att få reda på sanningen om Adam Berendt.

I vanlig ordning har Oates skrivit en lång roman, över 500 sidor. Boken har ingen huvudperson utan skiftar mellan uppåt tio olika männsikors perspektv. Hela tiden tänker jag att nu, nu kommer det snart att handla om någon jag inte bryr mig om, och det kommer att bli tråkigt. Men det blir det inte. Varje människa och varje öde har en egen identitet, och jag upptäcker att jag engagerar mig i alla. I sitt upplägg fungerar boken lite som en såpopera, när den skiftar mellan de olika familjerna i samma samhälle. Samtidigt är språket och människoskildringarna mer nyanserade än brukligt för den genren. Som en litterarär ”Desperate Housewives”!

Men boken börjar med Marina Troy, en rödhårig ogift kvinna, och Adams advokat som mot sin vilja blir kär i henne. Och kanske är det så, att för att man lär känna dem först så känns de centrala. Framför allt känns de som en tidig variant av Ariah och Burnaby från Fallen.