Momo eller Kampen om tiden : en sagoroman - Michael Ende
Barn och ungdomsfantasy är i ropet. Narnia går som film, nya Harry Potter kom ut relativt nyligen, Pullman vinner priser och Sagan om ringen har fått en ny storhetstid. I tidningarna är det debatter om vilka som är bäst. Är Rowling en bra eller dålig författare, vad är det för budskap i Narnia-böckerna, var Tolkien rasist eller kvinnohatare?
En författare som känns bortglömd och underskattad i sammanhanget är Michael Ende, mest känd för böckerna Momo eller Kampen om tiden : en sagoroman, och Den oändliga historien. Båda två är märkligt poetiska med tydliga budskap. Jag hittade Momo i bokhyllan förra veckan och ja, den håller även för en tredje (eller är det fjärde?) omläsning.
Boken handlar om Momo, en föräldralös flicka som bor i en ruin och har en lappad rock. Det kanske påminner om Pippi, men redan i inledningen förstår man att det är en annan typ av bok: Momos främsta kvalitet är att hon kan lyssna. Hon lyssnar så bra att människor omkring henne kan uttrycka sina verkliga känslor och få ordning på sina egna tankar.
Momo bor i ett idylliskt samhälle, där konflikter ordnas upp, och alla trivs med sina yrken och sina liv. Men en dag kommer de grå männen från tidssparkassan, och övertalar varje invånare att spara tid genom att ta bort alla små pauser i livet: samvaron efter middagen, dagdrömmeriet, besöket hos den sjuka mamman, småpratet med kunderna på jobbet och så vidare. Och samhället förvandlas till något förfärligt: alla är missnöjda, stressade. De avskyr sina jobb, de bygger likadana höghus till alla i stället för hus som passar människorna som ska bo där, de ger bort leksaker till sina barn som inte går att leka med för att de är för ”färdiga” (till exempel dockor som pratar, så att det inte går att prata för dem). Momo försöker kämpa emot de grå männen herravälde, och hennes kamp leder henne till tiden själv. Och vad är tid? ”Tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.” står det i Momo, och det är bokens budskap i några få meningar.Boken är poetiskt och fantasirikt berättad, med fantastiska miljöer, som skulle göra sig till en fantastisk animerad film, eller en vanlig film med slösande färgstark dekor, ungefär som filmatiseringen av Den oändliga historien. Men budskapet är så antikommersiellt att det vore omöjligt att sälja produkter med berättelsen. Det går inte att tänka sig små Momofigurer i ett Happy Meal, eller en talande Momodocka i en leksaksaffär. Det vore ju precis det Momo skulle vända sig mot. Så därför blir det nog ingen film av Momo i vår tid.
Kanske är boken överlag för samhällskritisk och 70-tal, och kanske är det därför den glömts bort. Men om man vill läsa fantasy när fantasy är som bäst, ska man absolut läsa den, eller läsa om den. Den är lika bra för vuxna som för barn, kanske är den till och med mer tankvärd för den vuxna läsaren, som springer i korridorerna på jobbet och undrar var all tid tagit världen.Isbn: 91-502-0514-5
Kommentarer
Trackback