lilldjurets blogg

Blue är en sån skiva som alltid kommer vara med i omröstningar om världens bästa skivor. När det gäller sångtexter, musikalitet, långvarig karriär inklusive förnyelse av sound då och då, är Joni Mitchell den största och bästa kvinnliga singer-songwritern. Jag kan på rak arm inte ens komma på någon annan som skulle kunna nosa på den titeln.

Och det är lite fånigt att så fort en kvinnlig sångerska kommer fram ska alla säga att ”det påminner om Joni Mitchell”. Varför då? För att de är kvinnor?

Mitchell har gjort skivor sedan 60-talet, började med den folkiga Songs to a Seagull, fortsatte med mer poppiga Ladies of the Canyon, Blue, som är mer melodiös men också som totalt självutlämnande poesi, till mer och mer jazziga skivor, inklusive Mingus, en hyllning till den döde jazzmusikern, sen kom några hemska skivor med 80-talssound, för att på 90-talet övergå till en mer mogen rock, med en totalt förändrad mörk röst. Turbulent Indigo från 1994 blev en ny kritikerfavorit, innan hon igen bytte stil och sjöng in sina gamla sånger med storband.

Men även om hon gjort en mängd fantastiska album, är ändå Blue från 1971 den skiva där allt det bästa med Joni Mitchell förenas. Varje sång är ett mästerverk, ett fristående konstverk. Från frihetshyllningen/kärleksbrevet All I Want med all sin livsbejakande lägereldskänsla, till The Last Time I Saw Richard, som är en novell i mikroformat, om Richard som skulle vara mogen och genomskåda kärleken, och som senare ”got married to a figure skater / and he bought her a dishwasher and a coffee percolator” (vilket genialiskt rim!). Allt berättat pratigt, välformulerat, med någon enstaka rad skådespelad, talad, som om hon spelade upp historien, i stället för att bara sjunga den.

Däremellan kommer titellåten Blue, som skulle kunna ha varit en briljant utförd skrivövning över temat ”Blue”, med hav, humör, tatueringar i blått och blått bläck. Men resultatet är ändå genomarbetat, aldrig sökt. Dessutom är sången en stiluppvisning i skönsång. Mitchells röst klättrar och sjunker och vibrerar och ändrar tempo.

Och sen självklart är ”A Case of You” med, kanske den vackraste kärlekssången någonsin, och förmodligen alla Mitchell-fans favorit.