Garden State

Igår skrev jag om årets sämsta film hittills för mig. Och nu tänker jag skriva om årets bästa film för mig hittills.
Efter alla recensioner hade jag höga förväntningar på Garden State, och då brukar man bli besviken. Men Garden State var allt jag hoppades att den skulle vara. Zach Braff (från roliga serien Scrubs) har skrivit manus, regisserat och spelar själv huvudrollen som den av psykofarmaka nerdrogade skådisen Andrew, som återvänder till sin hemstad efter att hans mor dött.
Zach Braff är ett geni.
Här finns de typiska "hem till gården" fenomenen, återseendet av vänner som har mognat eller inte mognat, skolans värsting har blivit polis, skolans tönt håller på med pyramidförsäljning, och i småstaden knarkar man fortfarande och leker snurra flaskan med småtjejer. Samtidigt rullas historien om Andrews föräldrar och bakgrund fram, och Andrew slutar med psykofarmakan, lever upp och blir kär.
Det låter lite klyschigt, men allt är så ömsint och träffsäkert skildrat att jag sitter med ett småleende genom hela filmen. Replikerna känns som Sideways, bilderna känns som Life Aquatic, kärlekshistorien lika övertygande som Lost in Translation. Det är trevligt med en kärlekshistoria som inte bara bygger på att just de personerna är de snyggaste i filmen, utan där paret faktiskt kan prata med varandra också.
Och musiken är fantastisk. Mot slutet kommer till och med en sång med min nya idol imogen Heap som jag skrev om härom dagen.
Ljuvligt. Till och med de bortklippta scenerna på DVDn är relevanta och välgjorda. Och dessutom är filmen ett tydligt ställningstagande mot de allt populärare Prozac-varianterna, vilket sannerligen behövs nu när denna kostnadseffektiva "terapi" har blivit standard.

Nu får man titta på Scrubs till Braff gör något nytt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback