lilldjurets blogg

Första gången jag hörde Hidden Place blev jag förvånad. Satt och knappade på TVn och insåg att aha, det här är Björk, och det här måste vara Björks nya video. Men var är melodin och farten och fläkten?

Och ska det verkligen vara bara hennes ansikte med en vätska som flyter in och ut ur ansiktets öppningar?

Efter Homogenic, Post och Debut hade man förväntningar om att Björk skulle göra starka melodier och dansanta rytmer, och att hon skulle vara rolig och sagoaktig med videor som berättar små historier.

Och i stället gjorde hon en skiva med Matmos som har gjort musik av alla små ljud från plastikoperationer tidigare. Hidden Place låter tråkig först, stillastående. Den bryter aldrig ut i någon pampig refräng, utan snirklar sig in och ut, mer som tårarna/snoret/spottet-vätskan i videon. Men lyssnar man noga hör man mängder med små ljud, och en magisk nynnande innuit-kör (på singeln finns en a capella-version av sången med bara Björk och körerna, minst lika magisk som Beach Boys stämmor). Det knastrar och sprakar och nynnas, och musiken stegras till en mjuk klimax. Björk sjunger mer avslappnat och vackrare än någonsin.

Sen kom Medulla och efter det Drawing Restraint, soundtracket som ingen pratade om. Mer om detta en annan gång. Och mer om hela Vespertine en annan gång. Den förtjänar en hel dag.