Inside I'm Dancing
Michael är CP-skadad och ingen förstår vad han säger. Han bor på det tråkiga hemmet Carrigmore där tråkiga tanter klipper honom i tjejlugg, och köper grå kardiganer till honom. En dag kommer Rory, som är totalförlamad, men ändå är en rebell med spikes i håret och humor. De två unga männen blir bästa vänner och flyttar från hemmet tillsammans för att leva livet. De demonstrerar att livet kan vara njutbart oavsett vilka motgångar man möter.
Gökboet möter Elling, men i Irland.
Jag får be om ursäkt, men jag blir inte det minsta berörd. Visst skrattar man ibland, och det märks att det är meningen att det ska vara både skratt och gråt, och en tankeställare, men det känns mest som en krystad och förutsägbar film i handikappgenren. Dessutom med charmiga irländska dialekter, så att det ska bli lite Commitments roligt, inklusive skojiga anställningsintervjuer med knäppa personliga assistenter.
Dessutom känns filmen som ett hastverk. Sidohistorier lämnas hängande i luften, och det verkar som om författarna varit så rädda för att vara insmickrande, att de gjort historien onödigt tragisk på sina ställen. Det som ska vara en feelgood film med tragiska undertoner, blir mest en axelryckning, och då är jag ändå en sån som kan gråta för dåliga barnfilmer i vanliga fall.
Gökboet möter Elling, men i Irland.
Jag får be om ursäkt, men jag blir inte det minsta berörd. Visst skrattar man ibland, och det märks att det är meningen att det ska vara både skratt och gråt, och en tankeställare, men det känns mest som en krystad och förutsägbar film i handikappgenren. Dessutom med charmiga irländska dialekter, så att det ska bli lite Commitments roligt, inklusive skojiga anställningsintervjuer med knäppa personliga assistenter.
Dessutom känns filmen som ett hastverk. Sidohistorier lämnas hängande i luften, och det verkar som om författarna varit så rädda för att vara insmickrande, att de gjort historien onödigt tragisk på sina ställen. Det som ska vara en feelgood film med tragiska undertoner, blir mest en axelryckning, och då är jag ändå en sån som kan gråta för dåliga barnfilmer i vanliga fall.
Kommentarer
Trackback