Musikjournalen och konstnärlig integritet
Musikjournalen den 16/1. Martha Wainwright på svensk radio! Någon intervjuade henne nar hon spelade på Berns i Stockholm. Så roligt att höra. Tråkigt bara att jag har hört allt förut. Jag vet att alla hennes släktingar är musiker, att hon debuterade relativt sent, vid 29. Att hon skrev Bloody Mother Fucking Asshole till sin pappa. Så säger de i alla fall på musikjournalen. Men i en del intervjuer jag hört där de frågat Martha rent ut om sången handlar om pappan säger hon att hon ångrar att hon en gång på skoj tillägnade den till sin pappa under en konsert, när han satt där. Enligt henne är den inspirerad av Loudon, eller snarare ett samtal hon hade med honom, där han misstrodde att hon verkligen vill hålla på med musik. Läser man texten håller den tolkningen åtminstone en bit. "You say my time here has been some sort of joke / That I've been messing around / Some sort of incubating period / For when I really come around." Och om det nu är så att hon sjunger om hela sin barndoms bitterhet kanske man kan låta det ingå i hennes publika persona. Eller sträcker sig den personan till det privatjag som media får se?
Vad svårt det måste vara att skriva så självutlämnande texter, när man sedan måste prata om dem. Inuti konstens sammanhang kan man säga nästan allt. Men ingen lyssnare vill skilja på berättarjaget och skribenten.
Många kändisbarn som gör egna karriärer väljer att inte prata om sin familj i intervjuer. Martha har valt att göra det. Ett smart drag. Varje intervju ägnas till 90% åt den musikaliska adel hon tillhör, i stället for att gå in på ännu privatare område. ”I'm not such a good lover / I'm a better talker So when you touch me there / I'm scared that you'll see / Not the way that I don't love you/ But the way that I don't love myself” sjunger hon, och det kanske ar skönt att slippa prata om det i intervjuer.
Vilka vill vi att våra idoler ska vara? Varför behöver de vara något alls? Ibland är det som om musiken inte räcker till. Hela personen ska ut på display. Då kanske det känns bra för Martha att åtminstone bara hänga ut sin redan kända familj, som är vana vid det.
Här hittade jag en intervju där hon motsäger sig själv genom att säga att BMFA ändå handlar mest om Loudon. Kanske ett tecken om något, på att hennes texter får tolkas hur de vill, och hur nära eller långt ifrån henne som helst, bara det passar just den dagen, den intervjun. Just de förväntningarna.
Times intervjun.
Lyssna på programmet (musikjournalen, klicka på måndag).
Vad svårt det måste vara att skriva så självutlämnande texter, när man sedan måste prata om dem. Inuti konstens sammanhang kan man säga nästan allt. Men ingen lyssnare vill skilja på berättarjaget och skribenten.
Många kändisbarn som gör egna karriärer väljer att inte prata om sin familj i intervjuer. Martha har valt att göra det. Ett smart drag. Varje intervju ägnas till 90% åt den musikaliska adel hon tillhör, i stället for att gå in på ännu privatare område. ”I'm not such a good lover / I'm a better talker So when you touch me there / I'm scared that you'll see / Not the way that I don't love you/ But the way that I don't love myself” sjunger hon, och det kanske ar skönt att slippa prata om det i intervjuer.
Vilka vill vi att våra idoler ska vara? Varför behöver de vara något alls? Ibland är det som om musiken inte räcker till. Hela personen ska ut på display. Då kanske det känns bra för Martha att åtminstone bara hänga ut sin redan kända familj, som är vana vid det.
Här hittade jag en intervju där hon motsäger sig själv genom att säga att BMFA ändå handlar mest om Loudon. Kanske ett tecken om något, på att hennes texter får tolkas hur de vill, och hur nära eller långt ifrån henne som helst, bara det passar just den dagen, den intervjun. Just de förväntningarna.
Times intervjun.
Lyssna på programmet (musikjournalen, klicka på måndag).
Kommentarer
Trackback