Super-Size Me

Morgan Spurlock åt alla sina måltider på McDonalds, varje dag i en månad. Och så gjorde han en dokumentär om det. Det är Morgans läkarbesök, det är studiebesök på skolor, det är inslag med fakta om snabbmat, det är intervjuer med överviktiga, det är kräkas ut ur bilen efter för mycket läsk och pommes.
Super-Size Me hade aldrig fått gå upp på bio om inte Michael Moore hade gjort sådan biosuccé med sina dokumentärer strax innan. Men nu gjorde Michael Moore det, och dokumentärer om Amerikas förfall gick tydligen att göra pengar på och så kom Super-Size Me hit, till Sverige till och med.
Den är inte lika bra som Bowling for Columbine, men den är sevärd.
Visst blir det lite långsamt och enformigt, och ibland blir man osäker på vad det är Spurlock vill ha sagt. En månad känns också lite som feglir, även om hans läkare förfasar sig över hans viktuppgång och försämrade värden, och hans flickvän erkänner att han blivit lätt impotent. Man får en känsla av att han överdriver, inte är riktigt ärlig, och det motverkar onekligen syftet med hela filmen.
Men sen bränner det till ordentligt, som när han visar politikernas dubbelmoral: de säger offentligt att fetmaepidemin i USA ska bekämpas med alla medel, samtidigt som de gör sig själva och skolväsendet beroende av snabbmatsföretagen, och aldrig skulle våga stöta sig med dem. Spurlock visar hur det amerikanska samhället har gjorts beroende av snabbmatsföretagen, och hur det amerikanska folket har gjorts beroende av snabbmaten.
Jag är ingen expert och kan inte bedöma exakt hur mycket sanning det ligger i filmen, men den förefaller trovärdig och den är i alla händelser tänkvärd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback