lilldjurets blogg

Regina Spektor är jättebra. På många sätt. Men hon är jobbig också. Pippi Långstrump kallar de henne i Aftonbladet och det är nog inte helt fel. Jag missade henne på Accelerator i onsdags, men har inte ångrat mig hittills.

Hennes musik är lite som en sån där tonårig tjej som är väldigt intensiv och väldigt orginell och ganska självupptagen. Det är charmigt och uttröttande på samma gång.  Som de här raderna från That Time, en sång på nya skivan Begin to Hope, när man bara känner att man aldrig vill träffa henne (även om jag inte röker).
 
Hey remember that time when I would only smoke Parliaments
Hey remember that time when I would only smoke Marlboros
Hey remember that time when I would only smoke Camels
Hey remember that time when I was broke
I didn’t care I just bummed from my friends
Bum, bum, bum, bum, bum...
 
Begin to Hope är ljudmässigt ganska radiovänlig. Det är en jämn ljudnivå, inget som skär sig för högt eller viskar för tyst. Det är fler instrument, tydliga melodier och en oerhörd variation i sången. Ofta låter det som att Spektor är en liten flicka som precis håller på att experimentera med sin röst för första gången, härmar olika ljud, andas medan man pratar, låta som hicka och skratt och en prinsessa och ett monster.

Samson som ursprungligen var med på en tidig skiva: Songs, i mer demoaktig version, är upputsad och vacker. On the Radio är en fyndig sång med catchy refräng:
 
On the radio
We heard November Rain
That solo's really long
But it's a pretty song
We listened to it twice
'Cause the DJ was asleep

Men min favorit är definitivt öppningssången Fidelity, ett sådant där kort litet mästerverk som man vill höra på repeat hela tiden. Coolt intro, som känns nästan mer  gammeldags Hip hop än indie-singersongwriter, men sen kommer Spektors röst och avslöjar genren. Det är rytmiskt, melodiöst, hittigt och melankoliskt på samma gång. Texten är också en av de mjukaste på skivan, mer känsla än kaxig humor.

I never loved nobody fully
Always one foot on the ground
And by protecting my heart truly
I got lost, in the sounds.
 
I hear in my mind
All of these voices
I hear in my mind
All of these words
I hear in my mind
All of this music
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart
And it breaks my heart

Det påminner mig om One Art, en dikt av Elizabeth Bishop, jag nyligen föll för. Det finns egentligen inget samband, utom kanske rytmen och en viss tvetydighet i känsla. Har Spektor en fot på marken? Tycker Bishop att det är lätt att förlora? Här kommer dikten om någon är intresserad.
 
The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.
 
Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.
 
Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.
 
I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.
 
I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.
 
--Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied.  It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.