Da Vinci-koden
Jag har varit negativ till Da Vinci-koden (superbästsäljande roman om konsthistorikern och symbolexperten Langdon som på thrilleraktigt sätt och med hjälp av symboliska gåtor, kända konstverk och anagram kommer fram till att den katolska kyrkan är en komplott). Fast det är en bestseller med dåligt rykte. Det brukar ju annars utöva en lockelse att en bok läses av många men får dålig kritik. Man blir nyfiken.
Och nyfiken var jag ju. Men efter några sidor introducerades en ond albinomunk och det blev bara för löjligt. En James Bond-bov liksom. Någon med ett utseendemässigt handikapp som per automatik är sinnessjuk och våldsbenägen.
Så jag läste inte vidare.
Men det har varit roligt att höra alla olika omdömen om boken. En del har känt som jag, att det är en larvig kioskdeckare, en del har känt att den är konsthistoriskt intressant, andra har pratat lyriskt om mystiken. Oftast har den väckt någon slags känsla, positiv eller negativ, alla måste ha en åsikt om den.
Häromdagen såg jag ett helt program på Discovery om vad det är som gjort boken populär. Konspirationsteorier ligger i tiden var ett av argumenten. Misstron mot auktoriteter gör att alla tycker om en teori som bevisar att allt vi fått lära oss är lögn (precis som att det i så fall skulle finnas en annan oemotsäglig sanning, som ingen vinner på). Dessutom tar boken upp en mängd populära fenomen som nästan alla är intresserade av, alla har väl funderat på Mona Lisas leende, alla har sett Nattvarden, alla har läst sagor om kungar och framför allt har alla hört historien om Jesus. Det är fantasy och religion och skjutvapen och gåtor som fascinerar på samma sätt som rövarspråket gjorde i Kalle Blomkvist.
Dessutom blandar Dan Brown cliffhangers i varje kapitel, med en viss förutsägbarhet i de många chiffren, så att läsaren får känna sig engagerad och intelligent på samma gång. Allt enligt Discovery alltså. Jag har som sagt inte läst boken.
Men nu har jag sett filmen. Den som har blivit odelat sågad av alla som sett den.
Och den är tråkig. Det är sant att Tom Hanks i huvudrollen är uttryckslös och charmlös. Man får inte minsta grepp om eller sympati för karaktärerna. Allting känns mest osannolikt och lite på låtsas. Som när Langdon och hans vän äntligen är den största hemligheten i världen på spåren: De går in i en öppen kyrka, går ner för en trappa och lyfter på en fullt synlig lucka i golvet. Klurigt va! Dessutom struntar de helt i att personalen ser dem.
Och det är så mycket ”oväntade” vändningar och dubbelspel att det mest blir ologiskt. Allra mest ologiskt är det att det finns katoliker som är medvetna om den stora komplotten och som ändå är katoliker. Varför skulle man viga sitt liv åt en Gud som man redan vet är en annan slags Gud än den man tror på, som man rimligtvis inte kan tro på då? Här staplas de logiska kullerbyttorna så tätt att det är som att titta på religiös akrobatik.
Men okej då, lite rolig var filmen att se. Om inte annat för att jag ville veta hur den var.
ISBN: 9100102970