lilldjurets blogg

Mma Ramotswe har fått konkurrens. Nu skriver Alexander McCall om Isabel Dalhousie, en intellektuell överklasskvinna i Skottlands Edinburgh, som råkar bli vittne till en ung mans död. Isabel anar att det inte var en olyckshändelse och hon börjar undersöka vad det är som kan ha hänt.

På ytan är detta alltså en helt annan slags detektivhistoria än de som presenteras i Damernas detektivbyrå-serien av samma författare. Nu skriver McCall om sin egen hemstad

(författarens eget band "The Really Terrible Orchestra" figurerar till och med i boken som en kul cameo) och om sina egna mer intellektuella miljöer, Isabel är redaktör på en filosofisk tidskrift. Det verkar spännande och nyskapande.

Men konstigt nog känns det precis likadant som Damernas detektivbyrå. Isabel funderar lite kring Kant och frågor om moral (är det alltid fel att ljuga till exempel?), men ändå känns det mest hemtrevligt, inte komplext och utmanande, utan filosofi på Veckorevyn-nivå (”om du får veta att din kompis kille är otrogen, ska du berätta då?”). Mordgåtan är också amatörmässigt behandlad. Isabel går omkring och pratar med folk och känner snabbt på sig precis hurdana de är, som Mma Ramotswe, eller varför inte Miss Marple? En person är snäll och lättlurad, nästa är listig och girig, nästa igen är snygg, självisk och ytlig, och så vidare. Och naturligtvis är Isabel lite sådär bondförnuftig som Mma Ramotswe. Hon håller hårt på att man ska vara snäll och artig och inte skada andra när det går att undvika.

Att Isabel till slut får veta sanningen om den unga mannens död är mest slumpen och inte resultatet av knivskarp slutledning.

Filosofiska söndagsklubben känns väldigt mycket som första delen i en serie, där många trådar medvetet lämnas lösa på slutet, trots att boken gott kunde varit lite längre. Dessutom känns det ju som en serie man redan läst, när så mycket påminner om Damernas detektivbyrå.