Hanteringen av odöda - John Ajvide Lindqvist

För att vara en bok om levande döda är detta en ganska alldaglig bok.

 

Några varma dagar i Stockholm flödar elektriciteten från vägguttagen, människor får en blixtrande huvudvärk, och de döda på bårhusen vaknar till liv. I centrum står David vars fru precis dött i en bilolycka, Elvy vars gamle make gått bort efter en period av sjukdom och Mahler, vars barnbarn begravdes för drygt en månad sedan.

 

Här finns mycket som påminner om Stephen King, hela berättelsen påminner starkt om Jurtjyrkogården där djur och människor lever upp efter att ha begravts på en speciell kyrkogård men återvänder som onda. Stephen King brukar också väva samman det moderna och det rustikt ruskiga, som elektriciteten och tankar kring apokalypsen. Huvudvärken, parallellhandlingarna, synskhet och telepati hos huvudpersonerna och sättet mysteriet klaras ut på, påminner också om Stephen King. Man får mer förklarat än man förväntar sig, samtidigt som annat är mystiskt och utanför logiken. Dessutom finns här en del formexperiment vilket drar tankarna till Carrie. Här blandas nyhetsrapportering, konventionellt berättande, artiklar på olika språk, militär kronologiskt ordnad rapportering av händelser och så vidare.

 

Men det som är olikt Stephen King är väldigt svenskt. Det är något i grunden odramatiskt över hela händelseförloppet. Visserligen blir folk ”upprörda”, vissa behöver psykologhjälp, men annars sker allt i en väldigt svensk tillrättalagd ordning, som i och för sig är humoristiskt och träffande återgiven. Man kallar in extrapersonal på bårhusen, man kontaktar anhöriga, man hittar på ett diplomatiskt namn, ”omlevande” i stället för ”odöda”, ungefär som att man säger lokalvårdare i stället för städare. Man gör vetenskapliga undersökningar, försöker hitta vilka juridiska rättigheter de omlevande har (gäller griftefriden?), och så småningom när det står klart att det blir för krävande för personalen att ha alla omlevande på ett ställe, förflyttas de till spritt boende i en förort.

 

Men jag tycker att det blir för ytligt. Idén är så stor men Ajvide Lindqvist gör inte det mesta av den. Karaktärerna är lite för många för en så kort bok och de får mest konturer av typiska svenska romankaraktärer. Det är den punkiga tonårstjejen som skär sig, den äldre mormodern som är vis och god, den hjälplösa pappan som älskar sin döda fru, stökiga mamman, trygga morfadern, pigga små grabbar som gillar djur, lego och Pokemon.

 

De filosofiska och religiösa aspekterna gås också igenom ytligt. Elvy får en uppenbarelse, det skrivs en ledare i tidningen om att vår syn på livet hädanefter kommer att vara annorlunda, men så mycket mer blir det inte. Det är som om författaren själv inte riktigt kunnat bestämma sig för om människan har en själ eller om det finns en gud.

 

Att det dessutom varvas med mer konventionella skräckinslag där det berättas i detalj om kropparnas förruttnelseprocesser, och om hur de omlevande får aggressiva utbrott (och ja, jag ska erkänna att det var lite obehagligt att släcka lampan igår kväll), gör att det ibland känns som att romanen försöker för mycket. Det ska vara otäckt, det ska vara lite samhällskritiskt, det ska vara inkännande personporträtt och odödlig kärlek, och sen lite religiösa övertoner dessutom.

 

Men det ska inte förnekas att det är originellt och engagerande. En bok man vill läsa ut snabbt.

ISBN: 9170371164
ISBN: 9170372381

Kommentarer
Postat av: Lars Anders Johansson

Du får det onekligen att låta intressant, även om jag dragit mig för att läsa boken sedan vissa kamrater emd erkännt dålig smak vrumat för den. Men även en blind höna kan hitta ett korn ibalnd som ordstävet lyder så det kanske kan vara värt ett försök i alla fall. En trevlig och välskriven blogg har du också, by the way.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback