Välkommen till familjen
Ibland kan man inte riktigt säga vad det är som gör en film dålig. Men det här är en dålig film.
Det är bra skådespelare som gör så gott de kan, Sarah Jessica Parker, Diane Keaton, Luke Wilson kämpar på i den här filmen (The Family Stone) om en man som tar med sig ny flickvännen Meredith hem till familjen. Meredith är stel och blyg och konservativ, medan resten av familjen är härligt okonservativa. På pappret.
I verkligheten tycker man bara att familjen är otrevlig i all sin uppsluppenhet och när Meredith dessutom uttalar sig fördomsfullt mot homosexuella är det svårt att känna verklig sympati med någon. Det är meningen att det ska vara en romantisk komedi, men mest känns det långsamt och obehagligt, och det är inte ofta man skrattar.
Manuset är oerhört förutsägbart. Meredith släpper ner sin hårda knut, tar några drinkar, och voila! Hon är inte så tillknäppt under ytan ändå. Dessutom kryllar det av sidohandlingar. Mamman i familjen är döende, storasyster är gravid och ligger i skilsmässa, lillebror röker på för mycket, lillasyster är aggressiv.
Det är som om manusförfattarna själva förstått att de håller på en lövtunn intrig och därför har försökt trycka in en mängd sidohistorier för att det ska verka som att filmen behandlar en mängd olika ämnen.
Men sensmoralen är ytterst oklar. Och när man varken får skratta, gråta eller lär sig något, eller ens upplever något nytt i foto eller upplägg. Då är det inte mycket att ha.
Samtidigt kan man tycka att just den här typen av film, med en familj, bra skådespelare, koncentrerad tid (hela filmen utspelar sig över en julhelg), skulle kunnat bli bra, subtilt och välspelat. Här blir det bara platt. Dessutom har de gjort en så lång trailer (som jag sett innan) att jag i början trodde att jag sett filmen förut.
Det är bra skådespelare som gör så gott de kan, Sarah Jessica Parker, Diane Keaton, Luke Wilson kämpar på i den här filmen (The Family Stone) om en man som tar med sig ny flickvännen Meredith hem till familjen. Meredith är stel och blyg och konservativ, medan resten av familjen är härligt okonservativa. På pappret.
I verkligheten tycker man bara att familjen är otrevlig i all sin uppsluppenhet och när Meredith dessutom uttalar sig fördomsfullt mot homosexuella är det svårt att känna verklig sympati med någon. Det är meningen att det ska vara en romantisk komedi, men mest känns det långsamt och obehagligt, och det är inte ofta man skrattar.
Manuset är oerhört förutsägbart. Meredith släpper ner sin hårda knut, tar några drinkar, och voila! Hon är inte så tillknäppt under ytan ändå. Dessutom kryllar det av sidohandlingar. Mamman i familjen är döende, storasyster är gravid och ligger i skilsmässa, lillebror röker på för mycket, lillasyster är aggressiv.
Det är som om manusförfattarna själva förstått att de håller på en lövtunn intrig och därför har försökt trycka in en mängd sidohistorier för att det ska verka som att filmen behandlar en mängd olika ämnen.
Men sensmoralen är ytterst oklar. Och när man varken får skratta, gråta eller lär sig något, eller ens upplever något nytt i foto eller upplägg. Då är det inte mycket att ha.
Samtidigt kan man tycka att just den här typen av film, med en familj, bra skådespelare, koncentrerad tid (hela filmen utspelar sig över en julhelg), skulle kunnat bli bra, subtilt och välspelat. Här blir det bara platt. Dessutom har de gjort en så lång trailer (som jag sett innan) att jag i början trodde att jag sett filmen förut.
Kommentarer
Trackback