lilldjurets blogg

Vissa skivor är omedelbara och nästan påträngande. Som Neko Cases skivor där rösten går rakt genom rutan om man kan säga så om ljud.

Andra skivor är nästan tvärtom. Som Be Good Tanyas Chinatown, som jag lånade hem en dag. Arrangemangen, melodierna och rösten är behagliga, men så diffusa att det ger samma känsla som att gå genom en stad med mörka solglasögon, eller med hörlurar på sig. Som om det är något som står emellan lyssnaren och musiken.

Sen lyssnade jag på Blue Horse, debuten, och först då började jag knyta an till musiken. Jolie Holland var med och startade bandet, och sjunger på många sånger, men Samantha Parton är huvudpersonen. Hon har en vacker röst som verkar lite slätstruken till en början men som framstår som alltmer unik ju mer man lyssnar.

Det är country på samma mjuka sätt som så många andra nya countrystjärnor. Mer influerat än renodlat, även om man hör både banjo och mandolin och många sånger är gamla folksånger.

Och det är de traditionella sångerna som är bäst. The Coo Coo Bird, (som har sjungits i vitt skilda versioner av Janis Joplin, Kristin Hersh, Townes van Zandt, Anne Briggs och Bob Dylan till exempel) är himmelsk, nyskapande och respektfull, Rain and Snow fastnar som en melodislinga på repeat i huvudet och ändå tröttnar jag inte.

Blue Horse behöver lite tid och lite tålamod. Den kommer aldrig bli en skiva jag dyrkar, men den är god nog att vara något av det bästa jag hört i år. Kanske verkar det underligt.