lilldjurets blogg

Historia var mitt sämsta ämne i skolan. Jag förstår inte kungar och krig. Jag förstår inte geografi, inte ens sådant som riktningar och gränser. Men jag är intresserad av människor. De människor och mänskliga angelägenheter som aldrig nämndes i historieböckerna i gymnasiet.

Jag är intresserad av hur man sett på gråt genom tiderna, hur man har upplevt ensamheten, hur man gick på toaletten och hur man inte gjorde det.

Peter Englund skriver om slag och krig i sina historiska essäer, men de kapitlen kan man hoppa över om man vill. Långt mer spännande är just essäerna om smuts och stank, om historiens casanovor, om gråten, om offentligt bajsande, om häxjakt och om hur människor har upplevt sin egen tid. Och det är sant att vi står inför förflutenhetens landskap som inför främmande länder. Vi kan aldrig riktigt veta hur det var eller hur det kändes, men vi kan gissa och spekulera och fantisera.

Bara en sån sak som att det blev nödvändigt med klockor man kunde ta med sig, först när krigsföringen begärde att soldater skulle kunna anfalla samtidigt: vid en tid när uttrycket ”synkronisera era klockor” betydde något annat än ett skämt i en Jönssonliganfilm. Så att den moderna människan kan ”bära det stora krigets märke på sin armled”, med Englunds ord.

Ja det är poetiskt skrivet och tänkvärt och eftersom historia fortfarande är mitt sämsta ämne kan jag läsa om boken hur många gånger som helst utan att lära mig tillräckligt mycket för att tröttna.

ISBN: 9174861166