lilldjurets blogg

Pinocchioeffekten handlar om hur människor fungerar. Hur vi beter oss mot varandra, hur vi väljer partner, hur vi övertalas, hur vi reagerar vid fara, hur vi reagerar på grupptryck och så vidare.

Boken ser rolig ut, färgglad och oakademisk, och på baksidan säger Arne Weise att det är en fascinerande bok.

Och visst är det intressant. Allting åskådliggörs med vetenskapliga experiment och visst får man sig en del tankeställare. Det otäckaste experimentet är väl det där testpersonerna får i uppdrag att utdela elektriska stötar till andra testpersoner som ska svara på frågor. Ledaren för experimentet uppmanar stötutdelaren att höja strömstyrkan steg för steg ända upp till en dödlig nivå och nästan ingen säger ifrån och avbryter. (”testpersonen” som får stötarna är i själva verket skådespelare och stötarna är inte riktiga, men det vet alltså inte stötutdelaren.) Det verkar alltså som att människor under påverkan av en auktoritär figur kan göra vad som helst. Något som otäckt nog gör till exempel nazismen lättare att förstå.

Ja de flesta experimenten går ut på att människor i allmänhet är lättmanipulerade. Att vi är som trädockor, marionetter med trådar i. Man kan lura någon att gå med på stora tjänster genom att be dem om en liten tjänst först. Man kan lättare tigga pengar om man begär en exakt summa. Man kan få en människa att gå med på att två uppenbart olika långa streck är lika långa, bara tillräckligt många andra i gruppen säger att de är det. Om tillräckligt många människor ser ett överfall ingriper ingen, för ingen känner att de själva har tillräckligt stort ansvar. Människor överskattar sin egen förmåga och tror oftast att de ska klara av saker bättre än de gör, medan lätt deprimerade är mer realistiska. Och så vidare.

Mellan experimenten står små anekdoter, ofta så korta att de får plats i en mening och ibland helt lösryckta från sammanhanget.

Varje kapitel slutar med en sammanfattning, precis som en skolbok.

Det är underhållande läsning tycker jag till en början, men ju mer jag läser desto obehagligare känns det. Bilden av människan är inte särskilt vacker. Människan är ett flockdjur, lätt att kontrollera, lätt att definiera, dessutom är vi klart och biologiskt indelade i man och kvinna utan att det ifrågasätts. Kapitlet om attraktion är långt ifrån könsneutralt. Ett experiment handlar om att män blir mer intresserade av en kvinna i en pressad situation, nästa experiment handlar om blyga kvinnor, nästa experiment igen visar att kvinnor faller för högstatustitlar hos män medan män tilltalas mer av lågstatustitlar hos kvinnor. Förutom denna schablonartade bild av människan som grupp, så tilltalar dessutom författaren människan som ”du”. Läsaren blir alltså tilltalad som ett flockdjur i stället för en individ. Och skulle man som läsare känna att man inte vill klumpas ihop med människorna i experimenten, får man ju strax veta i ytterligare ett experiment att detta med att vara en individ bara är en annan av människans illusioner och ett utslag av naivt storhetsvansinne.

Hur väl underbyggt är då detta tänker man och letar efter en källförteckning. Och jodå den finns längst bak. Experimenten är uppräknade och efter varje står det ett personnamn. Man får anta att det är forskaren som stått bakom det hela. Men det finns inga årtal, inga boktitlar. Det finns heller ingen som helst diskussion om hur tillförlitliga och vetenskapliga testerna är och vad man kan dra för slutsatser av dem. Däremot framförs onyanserad kritik mot psykoanalysen och moderna psykologer, med experiment som visar att det inte finns några belägg för att barndomen påverkar den psykiska hälsan på ett förutsägbart sätt, att moderna psykologer inte kan skilja på en frisk och en sjuk människa, och att schizofreni är en påhittad sjukdom som psykologer diagnosticerar för att de inte vet vad det är för fel.

Ok, detta är en lättviktig populärvetenskaplig, men samtidigt görs ju anspråk på att förklara hur ”du” fungerar och då borde det framgå lite tydligare vad som är subjektivt och objektivt.