lilldjurets blogg

Fenomenet kring Den vita massajen är fascinerande. Schweiziske Corinne Hoffman åkte för tjugo år sedan till Kenya med sin pojkvän. Där träffade hon massajkrigaren Lketinga och blir huvudlöst förälskad. Hon beslutade sig för att stanna i Afrika och gifta sig med honom och leva under mycket enkla förhållanden med sin mans stam, Samburu. Corinne startar en affär med livsmedel, blir vän med byborna, utstår prövningar och malaria. Lketinga får under tiden problem med sprit och droger, och när Corinne får en dotter och inser att hon inte vill att flickan ska omskäras och giftas bort som tonåring tar hon flickan med sig till Schweiz för att stanna där. Efter en tid skriver hon boken Den vita massajen, som blir en succé och översätts till 16 språk och säljs i 4 miljoner exemplar.

Och även om Corinne Hoffman inte är någon stor författare eller någon särskilt analytisk kvinna så var historien, med massajliv, kulturkrockar och stor och obegriplig (Lketinga är mest lynnig och opålitlig och en dålig älskare) passion tillräckligt spännande för att jag skulle läsa boken två gånger.

Sen kom Den vita massajens dotter, en totalt onödig bok om livet i Schweiz, Corinnes omgifte med en Schweizisk man, och det enorma genomslaget hennes bok fick.

Och nu kommer Resan tillbaka till den vita massajen (och är inte titeln oerhört missvisande, det måste ju vara Corinne som är den vita massajen?), där Corinne reser tillbaka till Kenya och träffar sin afrikanska familj på nytt. Dessutom besöker hon inspelningsplatsen för den film som nyligen hade premiär, om hennes liv med Lketinga.

Det är ju uppenbart att detta bara är ett sätt att mjölka mer pengar ur fenomenet, Den vita massajen, men samtidigt finns här stoff till en läsvärd bok. Corinne har inte varit tillbaka på 14 år, hon har inte träffat sin dotters far sedan dess, och hon vet inte heller hur livet i Kenya har utvecklats. Som läsare får man återse många personer som spelade stora roller i den första boken, Lketinga själv, hans mor, prästen i byn, barnen Corinne köpte presenter till, svågern James som hon hållit brevkontakt med i alla år (övriga familjen kan inte läsa och skriva) och ännu fler. Men Corinne Hoffman är en dålig författare helt enkelt.

Vill man vara snäll kan man säga att hon använder sig av en show-not-tell-teknik, där hon berättar om vad människor gör och inte hur de känner eller tänker. Poängen med en sådan teknik är att människors handlingar ska illustrera det inre skeendet, men så är det inte riktigt här.

Här får vi allt serverat i detalj. Vilka bilar Corinne och hennes sällskap hyr, hur de spänner upp sina tält, att de äter chips under resan, exakt hur varje toalett och dusch fungerar, hur hotellrummen ser ut när de övernattar under resan, vem som står för cateringen under filminspelningen. Men även mycket intressanta saker, som att de traditionella Samburusmyckena bytts ut mot plast för att det anses vara ett exklusivt material. Problemet är att allt bara kommer huller om buller som den mest omständliga sortens dagboksanteckningar.

Men det märkligaste är relationen med Lketinga, denna man som påverkat Corinnes liv mer än någon annan. Han var orsaken till att hon flyttade till Afrika, orsaken till att hon flera gånger riskerade sitt liv, genom att leva under farliga förhållanden och att stanna i Afrika när hon var dödligt sjuk trots att sjukvården var bristfällig, han är far till hennes dotter, han är orsaken till att hon nu är världskändis, och dessutom (antyds det) verkar han vara orsaken till att det nya kärleksförhållandet i Schweiz tagit slut.

Men så här skildras ögonblicket när hon ska kliva ur bilen och träffa Lketinga för första gången på 14 år:

”Just när jag lite omtöcknad tänker stiga ur ser jag två armar komma farande mot mig genom det öppna bilfönstret och lägga sig om min hals. Samtidigt är det någon som kysser mig häftigt. Jag hör hela tiden: ’Åh Corinne, åh Corinne!’ och vet inte vad det är som händer, för att inte tala om vem som hänger om halsen på mig. James skyndar fram och leder bort den uppenbart rörde mannen. Lketinga var det i alla fall inte!”

Vi får alltså som läsare ta del av en händelse som inte alls har med Lketinga att göra, och som stör hela tillfällets dramatik. Dessutom får man aldrig veta vem den upprörda mannen var. Men det hände säkert och därför känner sig Corinne tvingad att redovisa det.

När hon några minuter senare verkligen träffar Lketinga får man bara en objektiv redogörelse för hur han ser ut och rör sig och att de ”hälsar hjärtligt på varandra”. Man har ingen aning om hur Corinne känner sig. Längre fram när Lketinga säger att han ser det som att de fortfarande är gifta försöker Corinne skämta bort det, och mot slutet av boken skriver hon lakoniskt ”Jag älskade honom inte längre”, och därmed är ämnet avklarat. Relationen till Lketingas mamma är desto varmare och jag undrar om Corinne överhuvudtaget reflekterar kring detta.

Ja det är en underlig bok, och de dåligt tryckta svartvita fotona är pinsamt lågbudget för en ny inbunden bok. Uselt, uselt, tänker jag, men lägger inte ifrån mig boken.