lilldjurets blogg

Om man någon gång har gått planetpromenaden i Slottskogen, där solen och planeterna är i proportionerliga storlekar och avstånd (solen är stor som en badboll och jorden är liten som huvudet på en spik en backe därifrån) eller om man läst en artikel om atomer någon gång av eget intresse, eller kanske bara funderat på det där med tidsresor, så är det här en bra bok.

Under vetenskapsveckan i Göteborg för några veckor sedan kunde man gå till observatoriet och titta på solen i en stjärnkikare. En mycket entusiastisk man berättade om solfläckar, knotter på solen (mindre knotter än på apelsiner och ganska omöjligt att urskilja, men ändå) och rymdens oändliga avstånd. Jag såg mest en gul cirkel och lärde mig inte så mycket, men det var roligt att lyssna på någon som så uppenbart brinner för sitt ämne och som dessutom påminner om en överintelligent och lillgammal kille i mellanstadiet.

I jämförelse är Ulf Danielsson som en poppig litteraturprofessor även om det är teoretisk fysik som är hans ämne i verkligheten. Hemma i Uppsala håller han i en kurs som heter fysik för poeter och det känns helt logiskt. Här förklarar han det mesta om fysikens historia (som sammanstrålar en hel del med idéhistoria), och när han kommer till svåra och abstrakta begrepp exemplifierar han gärna med litteratur. Gravitation, färger, ljusår, svarta hål, rummets krökning, avlägsna galaxer, maskhål och allt jag någonsin hört talas om i den här vägen blir tydligt beskrivna med ett ofta poetiskt språk. Det är inte helt olikt Peter Nilsons böcker om kosmos, men mer strukturerat och lärorikt.

Men det blir mäktigt. Jag klarar något kapitel i taget och nu när jag nått halvvägs börjar det kännas som om jag ätit för mycket russinkaka. Det är nog en bra bok att köpa och inte sträckläsa för att den ska lämnas tillbaka till ett bibliotek. I bokhyllan kan den plockas fram och njutas i små portioner. Efteråt känner man sig berikad. Lite klokare, lite mer tankfull, lite mer respektfull när man tittar på himlen en natt nästa gång.