Blandband
Blandband är en bra sak. Brända skivor är kanske egentligen bättre, bättre ljudkvalitet, och inga tomma stumpar i slutet av varje sida, eller ännu värre, avklippta låtar.
Men min tidiga musiksmak utvecklades ur blandband, innan det fanns internet. När det fortfarande kändes spännande när man fick gratis musik i NME-tidningar, och ännu mer spännande när någon man kände hade suttit och spelat in i realtid, precis de sånger de trodde att man skulle tycka om, och handskrivit ner sångtitlarna i fodralet, och kanske till och med klippt en bild ur en tidning för framsidan.
Jag hade ett fint blandband från London, med Tori Amos Cornflake Girl tätt följd av Kristin Hershs Your Ghost. Bandet försvann på en resa, men idoler blev de ändå, och jag vill alltid höra de två spåren i den ordningen nu.
Jag hade ett fint blandband från London, med Tori Amos Cornflake Girl tätt följd av Kristin Hershs Your Ghost. Bandet försvann på en resa, men idoler blev de ändå, och jag vill alltid höra de två spåren i den ordningen nu.
Och en annan gång på Kreta fick jag låna ett band med This Mortal Coil och Nico. Detta ledde till en tio år lång besatthet vid 4AD, skivbolaget med de finaste skivomslagen och den mest kryptiska musiken (bland annat ovan nämna Kristin Hersh).
Sen fick jag ett handmålat kassettband, med Mazzy Star, Julian’s Treatment och Robyn Hitchcock. Det ligger nog på vinden, men jag har köpt Julian’s Treatment skivan. En märklig konceptskiva med en saga om prinsessor, blå kvinnor, och en ond kvinna i ett torn.
En annan gång fick jag ett band med The The och Red House Painters, med små dolda meddelanden i. Det tyckte jag mycket om.
Och när jag bodde i London hade en kompis ett blandband hon kallade Tigerblandning. Där fanns Language av Suzanne Vega och en märklig pratig och aggressiv sång som jag aldrig hittat sen. Bandet slarvades nämligen bort. Men så kom jag på häromdagen att jag kunde googla på texten. Och tänk! Det tog bara tio minuter att hitta den, det var Point It At Gran från en obskyr Robyn Hitchcock-skiva. Denna artist som känns helt okänd, men som jag tydligen lyckats fastna för på två olika blandband.
En utdöd konstform alltså, men en god sådan.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej! Intressant att du sätter fingret på Blandbandet som konstart!! Första gången som jag vekrligen funderade på det var när jag läste en roman av den tyska författaren Karen Duve "Ingen sång om kärlek". Den handlar om en stackars tjej som har det jättejobbigt med sig själv, sitt självförtroende och sin vikt... I boken spelar blandbanden en stor roll, de fungerar som nostalgiska milstolpar i hennes liv… Det som är intressant är att huvudpersonen aldrig själv spelar in blandband. I hennes tonårs åttiotal är det bara killar som spelar in dem och så kommer jag själv ihåg att det ofta var (även om jag själv spelade in blandband). Hälsningar, N.
Trackback