lilldjurets blogg

Så kom den limiterade Beth Orton fram till slut. Och den är jättefin, med det bästa av två världar: ett tjockt och skrovligt pappersomslag, och inuti det ett vanligt plastfodral, med två skivor och ordentligt texthäfte.

Men musiken då? En besvikelse. Jag hade hört sångerna innan, och inte tyckt om dem så mycket, men jag hoppades ändå att det skulle komma ett ögonblick av klarhet när allting börjar bli beroendeframkallande bra.

Jim O’Rourke har producerat, och M Ward har varit med och skrivit sånger. Och precis som Cat Powers senaste spelades hela skivan in på rekordkort tid, två veckor. Spontant och äkta liksom. Som om vi fått titta in på sångernas skisser. ”A folk-gospel-soul record with a country tear dripping down its cheek” beskriver Orton det själv som.

Hon har själv sagt att hennes tre första skivor bildar en trilogi, och att denna hennes fjärde skiva är något helt nytt. Och det är ju sant. De tre första skivorna har en helt annan ljudbild. Även om Daybreaker är betydligt mer organisk än Trailer Park, med sina gästspel av Ryan Adams och Emmylou Harris, har den ändå samma välproducerade ljudbild. Mycket elektroniska ljudmattor, mycket stråkar, mycket reverb på en röst som ligger precis intill lyssnarens öra.

Comfort of Strangers däremot känns som ett hastverk. Och nu sitter det säkert någon musikkännare och skrattar och tycker att jag missförstått (och jag har inte lyckats hitta någon recension där detta påpekas), men såhär tycker jag att det låter: Som en skiva från 60-talet som ingen remastrat. Ljudet är oerhört lågt. På min stereo får man skruva upp volymen till rekordhöga siffror för att kunna lyssna på skivan överhuvudtaget. I min iPod shuffle, som jag laddat med hela Beth Ortons produktion för tillfället, är skillnaden i volym oerhört irriterande. Sångerna från de tre första skivorna, inklusive b-sidor och soundtrack-spår ligger på ungefär samma volym, men varje gång en sång från Comfort of Strangers kommer så får man vrida upp för att kunna höra den över huvud taget. Sen när en normal sång kommer efteråt får jag ont i öronen för att volymen står på max. Det är mycket underligt att en skiva från 2006 ska bete sig så.

Dessutom, och detta är nästan värre, känns det överlag dåligt mixat.

Det är som när jag försöker lyssna på Billie Holiday. Jag tycker om hennes röst och melodierna, men det är som om rösten dränks av musiken, och man måste skruva upp och fokusera för att överhuvudtaget kunna höra sången. Riktigt så illa är det inte med Comfort of Strangers, men skivan ger upphov till samma slags frustration. Beth Orton är känd för sin röst, men här är den nermixad så att man som lyssnare får en distans till henne och till hennes ord. I vissa spår låter det nästan tjatigt när hon drar ut på vokalerna så att de blir fyra stavelser långa. Och det är konstig, om man vill göra en skiva där melodier och röst står i centrum, att man då gör det så svårt att höra just denna röst.

Och plötsligt, utan alla de där en gång så trendiga triphopljuden och utan den där mäktiga ljudbilden av stråkar och utan den där mäktiga och perfekta rösten, så märks det att Beth Orton inte är någon fantastisk låtskrivare. Melodierna är stundtals tråkiga, och texterna är stundtals ytliga. ”Worms don’t dance /They haven’t got the balls” öppnar hon med i skivans första spår ”Worms”, och det är ju lite roligt, ja hela sången är en melodiös och fyndig pianosång, men något gripande mästerverk är det knappast.

Nu låter jag ju väldigt skeptisk, och det är ju så att ingen av de här sångerna kan mäta sig med mina gamla Orton-favoriter, men det finns positiva saker att säga om den också. Det är ju ändå Beth Orton, som jag tycker om, även om detta kanske är hennes minst bra skiva hittills.

Det konstigaste är att jag tycker om minimalistisk musik. När Cat Power gör en sång där det låter som om hon sitter i ett badrum och provar ett piano för första gången, så tycker jag jättemycket om det. Och när det låter som om M Ward har spelat in hela sin skiva i en enda live tagning tycker jag att det blir magiskt. Men Comfort of Strangers känns minimalistisk på ett slarvigt och snålt sätt. Eller så har jag bara svårt att acceptera att saker förändras och att Beth Orton inte är någon triphopdrottning längre. Kanske kommer skivan plötsligt bli en favorit, vid 25:e genomlyssningen.

Och vem vet? När Daybreaker kom följdes den av en skiva till: ”The other side of Daybreak”, med ommixningar och nya sånger. Något liknande händer kanske här också.

Bonusskivan då? Jo, det är en helt annan historia. Den ska jag skriva om separat, jag tycker den förtjänar det.