Comfort of Strangers - bonus - Beth Orton
Om den vanliga skivan var lite av en besvikelse, var bonusskivan i den limiterade 2CD-versionen en positiv överraskning.
Den låter precis så spontan, demoaktig och äkta som den vanliga skivan vill vara.
Man hör när fingrarna gnisslar över strängarna och Beth Ortons röst låter helt nära i första sången What We Begin, och melodin är enkel utan flåsig refräng. On My Way Home är avslappnat sjungen, utan några röstakrobatiska uppvisningar, med en sentimental och svårtolkad text: If I had known I would have drunk you in a day, som påminner mig om Joni Mitchells A case of You. Och precis när den skulle kunna bli tråkig förändras melodin och sen förändras den igen, i någon slags oändligt nertonad variant av vers, stick och refräng. Ljuvligt.
I en alternativ version av Comfort of Strangers är M Ward med och sjunger med sin torra röst, och även om sången inte är en favorit är det roligt att höra båda låtskrivarna sjunga och M Wards stil skiner igenom tydligare här.
Och i covern Did Somebody Make a Fool Outta You, som är dryga två minuter lång och låter som om Orton är världens ledsnaste flicka på en liten caféscen, inspelad med kassetbandspelare, sjunger hon Did somebody run away with your heart? / Did somebody tear you all apart? men fortsätter med Come on and let yourself go / Don't think about it anymore / There's a whole lotta love in your heart. Som en sorgligare version av Dolly Parton's Bargain Store som jag alltid älskat.
Och Northern Sky låter som Dirty Three med Beth Orton. En besannad dröm.
Jag inser att detta verkar lite som kejsarens nya kläder: bara för att bonusskivan är ursvår att få tag på och dyr, så måste jag tycka att den är helt överlägsen. Ja jag kanske är lättlurad.
En märklig sak att det är så mycket kopieringsskydd på skivan att jag inte kunde överföra den till min mp3-spelare, eller ens spela den i datorn. Så efter all väntan och allt krångel blev jag tvungen att ladda hem den ändå. Skamligt och korkat av EMI.
Den låter precis så spontan, demoaktig och äkta som den vanliga skivan vill vara.
Man hör när fingrarna gnisslar över strängarna och Beth Ortons röst låter helt nära i första sången What We Begin, och melodin är enkel utan flåsig refräng. On My Way Home är avslappnat sjungen, utan några röstakrobatiska uppvisningar, med en sentimental och svårtolkad text: If I had known I would have drunk you in a day, som påminner mig om Joni Mitchells A case of You. Och precis när den skulle kunna bli tråkig förändras melodin och sen förändras den igen, i någon slags oändligt nertonad variant av vers, stick och refräng. Ljuvligt.
I en alternativ version av Comfort of Strangers är M Ward med och sjunger med sin torra röst, och även om sången inte är en favorit är det roligt att höra båda låtskrivarna sjunga och M Wards stil skiner igenom tydligare här.
Och i covern Did Somebody Make a Fool Outta You, som är dryga två minuter lång och låter som om Orton är världens ledsnaste flicka på en liten caféscen, inspelad med kassetbandspelare, sjunger hon Did somebody run away with your heart? / Did somebody tear you all apart? men fortsätter med Come on and let yourself go / Don't think about it anymore / There's a whole lotta love in your heart. Som en sorgligare version av Dolly Parton's Bargain Store som jag alltid älskat.
Och Northern Sky låter som Dirty Three med Beth Orton. En besannad dröm.
Jag inser att detta verkar lite som kejsarens nya kläder: bara för att bonusskivan är ursvår att få tag på och dyr, så måste jag tycka att den är helt överlägsen. Ja jag kanske är lättlurad.
En märklig sak att det är så mycket kopieringsskydd på skivan att jag inte kunde överföra den till min mp3-spelare, eller ens spela den i datorn. Så efter all väntan och allt krångel blev jag tvungen att ladda hem den ändå. Skamligt och korkat av EMI.
Kommentarer
Trackback