Finns det liv på Mars? : En vuxendomsbok - Inger Edelfeldt
Det är sant som en del säger att Inger Edelfeldt skriver samma roman hela tiden.
Den här gången handlar det om Joni, som är 45 år, och försöker leva vuxenliv, men är fast i charken på Vivo, och har hela garderoben full av skivor från när hon försökte göra musikkarriär men bara blev skuldsatt. Och så har hon en dotter, Mårran, som blev till efter en tillfällig förbindelse och inte har någon pappa.
Joni har tagit sitt namn efter Joni Mitchell och hon är besatt av musik. Ja på många sätt är hon fortfarande en tonåring, som vill bli sångerska, och som inte har några pengar, och som fortfarande är lite förälskad i David Bowie. Och hennes bästa vän från tonåren, Magdalena som tog livet av sig, spökar fortfarande för henne. Det är Inger Edelfeldts vanliga kontraster mellan vardagstristess och stor passion som sliter och drar i Joni. Men detta är ju en vuxendomsbok.
(Det är oerhört intressant hur Joni blir betraktad av kritikerna. De flesta nämner ”bohemisk tillvaro” och i en recension i Biblioteket i fokus (Bif-tidningen) står det präktigt att ”alla har troligen någon av den typen i sin bekantskapskrets” och ”Man orkar inte riktigt engagera sig i deras trassliga liv” medan DN menar att det är "svårt att säga att Joni är en udda figur, eller särskilt avvikande. Inte ens det faktum att hennes mamma är lesbisk och hennes pappa rehabiliterad narkoman gör henne ovanlig. Hon representerar snarare de två tredjedelar av folket som avviker från den sista tredjedelens fyrkantiga normalitetsdiktatur.” )Och så träffar hon Niklas på jobbet, som är en överdrivet normal vuxen. Det är inte den stora kärleken direkt, men något ”moget och realistiskt att bygga på”. För det är väl den typen av kompromiss man ska göra som vuxen, eller? Och Niklas dotter påminner om Magdalena, en musikälskande tonåring med färgat hår och svarta kläder. (Och påminner inte båda dessa flickor väldigt mycket om Arri från Skuggorna i spegeln?)
De stora frågorna om vad det är att vara vuxen ställs här. Och om hur mycket man ska kompromissa när det gäller kärlek. Och om hur man är en bra förälder. Och hur mycket har man rätt att förvänta sig av livet och vilka drömmar man ska ge upp.
Ja det är kanske sant att de här frågorna har ställts förut i Inger Edelfeldts böcker, och kanske får vi ungefär samma svar. Men det gör ingenting. Det är roligt och träffande, och mänskligt, och hoppingivande, och här och där blänker det till med poetiskt välskrivna rader som gör att allt det där lite löjliga med Joni förlorar betydelse.
Och det är roligt att läsa en bok med så mycket musikreferenser, speciellt när mycket av Jonis smak sammanfaller med min. Det är lösryckta citat av sånger som flätas in i vanliga textstycken. Min favorit är när Joni tänker ”I can be cruel. I don’t know why”, som kommer från en av Tori Amos bästa sånger. Och kapitelrubrikerna flirtar med kända låtnamn, precis som romanens namn. Till och med Rufus Wainwright blir omnämnd. Och en iPod mini, och en stulen mobil och en webbplats med musiklänkar. Och jag kanske är lättlurad men allt det där gör att romanen känns väldigt nutida, som om Inger Edelfeldts ”grundroman” hela tiden måste skrivas om för att angå oss just här och just nu. Och det gör den ju.
ISBN: 9113015419
Kommentarer
Trackback