lilldjurets blogg

Arris riktiga namn är Arwen. Hon är en svartklädd tjej mitt emellan barn och vuxen, och hon hör inte hemma någonstans. Bästa kompisen har svikit, och familjen känns främmande. Men så hittar hon ett land bakom spegeln, Eidolon, med vampyrer och det svarta och allvarliga djup hon känner inom sig. Samtidigt blir hon kär i den mänskliga Oscar.

Om man skulle uttrycka det riktigt tråkigt kan man säga att det är en bok om att bli vuxen och om att finna sig själv.

Men det är ingen tråkig bok. Det är en bok som pendlar mellan högtidligt fantasyspråk och tonårsslang, litterära citat och SMS. När det börjar bli höviskt till det pretentiösas gräns, bryts handlingen av något vardagligt och komiskt, (som systern ”Såpaklonens” pojkvän Rico som är löjligt lik den omoderne popstjärnan Ricky Martin,) för att sedan kastas in i nattsvart depression som känns helt äkta.

Det är omöjligt att veta hur mycket man skulle identifiera sig om man fortfarande var tonåring, men nu känns det som att ja: Precis så här är det nog att vara 17 år idag.

Bokens svaghet är skildringen av Eidolon och vampyrerna där, som känns som ett halvhjärtat hopkok av Ann Rices vampyrböcker, och Astrid Lindgrens Allrakäraste syster. Det är ingen utbyggd fantasy, med en fulständig värld och historik, utan mer en skiss, med lite väl tydliga lån från andra författares världar. Vampyrgenren är svår att förnya, och det kanske hade varit bättre med någon annan sorts övernaturliga väsen. Edelfeldt har ju annars skrivit den lyckade ”Missne och Robin”, en annan klassisk fantasyberättelse med kontrast vardag/magi med en förtrollad skog som alternativ värld.

Men vardagslivet är briljant skildrat, med motstridiga känslor, upplevelsen av första kärleken som är evig och flyktig på samma gång, trista skoldagar, och en beskrivning av musik som lägger sig som ett soundtrack till hela boken.

Arri känns igen som karaktär från Inger Edelfeldts andra böcker. Här finns utanförskapet, känslan av att vara annorlunda och en inre galenskap, ett mörker som ruvar och vill bryta ut. Skuggorna i spegeln är en hoppfull bok på många sätt, och Arri är ändå en karaktär som man som läsare känner kommer att klara sig bra. Men hon har tydliga drag av huvudpersonerna i Kamalas bok och Den täta elden, som känns än mer som kvinnor som lever på gränsen till det ”normala”.

Men man känner nästan alltid att Inger Edelfeldt tycker om sina karaktärer. Att hon respekterar dem, även när hon visar upp dem i sitt tokigaste, mest skrytsamma, själviska och patetiska jag.