lilldjurets blogg

En vän till mig berättade att hon träffade en kille för några månader sen. Hon tyckte om honom, de umgicks och han berättade saker för henne om sig själv som han aldrig berättat för någon annan. Sen ignorerade han hennes telefonsamtal och undvek henne på fester.

Först tyckte hon att det var underligt, tills någon sa att den största närheten kan man bara ha med sådana man inte riktigt känner.

Precis som att man bara kan säga ”Det känns som att jag har känt dig hela livet”, till någon man precis har börjat lära känna. När man verkligen lär känna personen framstår den som långt mer främmande.

Det här är sången som på bara en dag klättrar högt på min iTunes mest spelade lista. Bara 2:46 lång, vilket gör att den måste upprepas gång på gång, öppnas den med föregående rader och sedan följer en ljuvlig refräng som sparsamt bara delas ut två gånger. Hold on, hold on, hold on, hold on.

Men skivan innehåller mer.

Neko Case har jag aldrig lyssnat på förut, fast hon turnerar med Martha Wainwright. Jag har trott att hon var lite medelålders country sådär. Men inte alls.

Visst finns det en Patsy Cline twang över Cases röst, men mest påminner hon om Paula Frazer. Det vilar något spöklikt 4AD-aktigt över sångerna, rösten är country på vissa sätt men samtidigt änglalik som Lush, och i vissa stunder nästan Heather Nova sirensk.

Men sångerna är starka och glada och ibland arga, festmusik mer än deppmusik. Star Witness låter nästan lite Sundays med tjocka körer. Maybe Sparrow är omväxlande längtande och vacker, ömsom argsint på gränsen till andfått gastande.

Det är 12 sånger och alla är inte lika bra. Men de räcker väldigt långt.
Dessutom spelar Neko Case på Sticky Fingers 13 maj. Innan dess ska jag nog lyssna in mig på de tidigare skivorna också.