lilldjurets blogg

Det är trevligt att de flesta skådespelare är samma som från början. Ovanligt för en del fyra i en serie. Dessutom känns det fortfarande nästan lika påkostat som första filmen, med specialeffekter som tilltalar sagoälskarna. Tack vare att boken som ligger som förlaga dessutom har en tydlig struktur är filmen logiskt och spännande uppbyggd. Att mycket har strukits är mest en fördel .

Harry Potter blir mystiskt uttagen till en tävling i magisk trekamp. Uppdrag efter uppdrag avhandlas, samtidigt som det händer andra skumma saker på Hogwarts.

Jag är trött på JK Rowlings stil att ägna hundratals sidor åt ledtrådar, för att sedan knyta ihop allting på något kapitel på slutet. Ofta har läsaren inte en chans att gissa sanningen i förväg heller.

Men i Harry Potter och den flammande bägaren finns ett tydligt spänningsmoment med de tre uppdragen. Dessutom har Harry och hans vänner blivit äldre, och den förut antydda kärleken mellan Hermione och Ron blir nu mer uttalad. Hela stämningen är överlag mörkare och mer vuxen.

Så det är fina bilder, lite småmysig magi, lite läskigt för de som är under 11 (sjuårsgränsen känns väl lågt tilltagen). Men ser inte Voldemorts platta näsa liksom klonad ut? Som någonting man själv skulle kunna göra i Photoshop. Och Ralph Fiennes ser ändå lite för snäll ut.