lilldjurets blogg

Marie Hermanson debuterade 1986 med Det finns ett hål i verkligheten, en förtrollande novellsamling med magiska berättelser om trollkarlar, najader, talande spädbarn och underfundiga barndomsskildringar. Och novellen Honungsmåne börjar med ”Tant Kathleen är den enda kvinna jag kunnat kyssa utan en tanke i huvudet.”, en av få inledningsmeningar jag kan utantill. Det är en bok jag fortfarande håller högt.

Sen blev hon populär med Musselstranden, om en adopterad autistisk flicka. Men alla Hermansons böcker har inslag av det övernaturliga, det som går utanför det vanliga.

Så är det också i Mannen under trappan. Boken börjar i en vanlig kärnfamiljsidyll, med Fredrik, hans vackra konstnärsfru och deras två barn. De köper ett vackert gammalt hus i Kungsvik (en hybrid av Kungälv och Kungsbacka?) utanför Göteborg.

Men det visar sig att de har en oönskad hyresgäst: Kwådd, en kort, mörk och ovårdad man som bor i ett utrymme under trappan. Han vägrar flytta ut, och Fredrik blir mer och mer störd av situationen, samtidigt som hans övriga liv börjar falla isär.

Kwådd påminner mytologiskt om en hustomte, eller en faun med sitt korta mörka yttre, och sexuellt provokativa stil, eller en djävul som bor i en rödglödande underjord. Freud skulle säkert se honom som Fredriks undermedvetna, placerat i ett mörkt källarutrymme med sina våldsamma och sexuella drifter.

Berättelsen påminner också om Stephen Kings klassiska skräckuppbyggnad, där det som börjar med en obehaglig känsla går över i döda djur och sen människor, medan huvudpersonen desperat söker sanningen hos före detta husägare.

Så det finns potential i boken, men samtidigt har den stora brister. Fredriks familjs uteblivna reaktioner på inkräktaren blir nästan parodiskt overkliga. Resonemangen kring Fredriks vikariat på kommunen som ska göras om i samband med kommunens omorganisation, ligger visserligen nära verkligheten för många kommunanställda, men är knappast stoff till en betydande roman.

Det är något tråkigt och förutsägbart över boken, som en thriller där man försöker räkna ut slutet i förväg och nästan lyckas. Det som ska vara drömskt och surrealistiskt känns mest overkligt på fel sätt. Det blir för mycket tråkig kommun och krass svensk verklighet för att stämningen ska bli suggestiv.

Men visst läser man den snabbt, med korta kapitel vill man ständigt läsa nästa. Och det finns några roliga passager om konstnärsvärlden: Fredrik trodde tidigare att konstnärer var individualister men har insett att det inte finns någon yrkesgrupp där man så ängsligt sneglar och kopierar varandra. Han trodde att hans fru hade varit utsatt för övergrepp innan han insåg att alla samtida konstnärer ägnade sig åt våldsamma pornografiska motiv. Kanske är Hermanson bitter, kanske är hon bara träffande.