Nära & kära
Hon är 37. Han är är 23. Hans mamma är hennes terapeut.
Så står det på affischen och det är detta som ska fånga intresset. Det är alltså ett problematiskt kärleksförhållande å ena sidan, med en kvinna med biologisk klocka och en ganska omogen man. Å andra sidan är hans mamma hennes terapeut vilket bäddar för roliga och pinsamma förvecklingar. Hur ska terapeuten förstå sambandet, hur ska det avslöjas och på vilket sätt?
Redan här hittar vi filmens problematik. Den kan inte riktigt bestämma sig för om det är drama eller komedi som gäller. Det är meningen att det ska vara välskrivet och välspelat med Meryl Streep och Uma Thurman i huvudrollerna. Det ska vara allvarliga frågor, det ska vara lite sorgligt och djupt samtidigt som det ska vara tokroligt när terapeuten börjat förstå sambanden och får andnöd samtidigt som hon ska gömma fotot på sin son. Och det fungerar inte.
Det sexiga samspelet i kärleksrelationen som ska övertyga publiken om att paret hör samman trots åldersskillnaden är mest krystat. Allt är modellerat efter den typiska formeln, gemensam lustig humor, oj vi har gemensamma intressen och oj vad vi är fysiskt attraherade av varandra och vi kan ligga i en säng och se upphetsade ut i lite motljus och smäktande musik.
Meryl Strep som brukar vara så bra är någon slags låtsaspsykolog som glatt pratar om sin egen familj under terapin och kommer med goda råd som "trassla till ditt liv lite, så att det känns att du lever!".
Det här är alltså romcom som inte är särskilt rolig, många scener ställer jag mig helt frågande till. Som när kärleksparet omfamnar varandra så passionerat att en stege intill faller i golvet. De blir rädda först och sen fnissar dem. Är det roligt?
Och det är ett drama som inte är särskilt dramatiskt. Man blir aldrig berörd.