Vi måste tala om Kevin - Lionel Shriver

Just nu finns det två saker jag har sådant sug efter att jag alltid måste ha det hemma. Wasabiärtor och mörk choklad. Så länge jag läste Vi måste tala om Kevin kände jag likadant inför den. Jag ville läsa lite i den varje dag. Jag längtade tills jag blev ledig och kunde läsa i den och jag önskade att den kunde vara riktigt länge. Men när jag kom till sista tredjedelen kunde jag ändå inte hålla mig utan låg uppe halva natten och läste klart.

Det började med att jag såg Lionel Shriver på TV. Hon pratade om att alla som har barn någonstans föreställer sig en parallell värld där de inte har barn och fortfarande kan göra alla de där sakerna man kan göra utan barn. Precis som att alla barnlösa föreställer sig en parallell värld, där barnen som aldrig fötts lever och existerar och går att lära känna. Det var det den barnlösa Shriver ville skriva en bok om, hennes parallella värld. Som hon skriver i bokens dedikation: ”Till Terri; Ett ’i värsta fall’ som vi båda har undkommit.”

För Vi måste tala om Kevin handlar om Eva Khatchadourian som föder Kevin trots att hon från början är ambivalent till att få barn, och som från födseln känner på sig att något är fel med honom. Strax före att Kevin fyller 16 skjuter han ihjäl sju av sina klasskamrater och två av skolans anställda i en massaker lik den i Columbine. Boken består av Evas brev till sin före detta make, Kevins pappa Franklin.

Detta är ingen sociologisk studie, inget försök att förklara varför unga människor i USA begår den här typen av våldsbrott. Inte heller är romanen torftig som en redogörelse ”baserad på en verklig händelse”. Nej det är en redovisning och ett försvarstal av en kvinna som egentligen aldrig var säker på att hon ville ha barn och som råkade ut för det värsta som kan hända en mor. Det är ett försök att förklara sig inför en man som hela tiden misstrott henne och velat tro det bästa om sin son. Det är en roman som ställer frågor kring skuld, kring arv och miljö, kring föräldraskap och kärlekens väsen. En roman om något så kontroversiellt som en mor som inte älskar sin son.

För många år sedan läste jag Inte som andra döttrar av Deborah Spungen. Det är Deborah Spungens berättelse om sin dotter Nancy som hade ett destruktivt förhållande med Sid Vicious tills han dödade henne. Deborah utmålar sig till ett offer för en svårhanterlig dotter som tidigt visade våldsamma och antisociala tendenser. Långt senare läste jag en analys av boken där flera paragrafer pekades ut där Deborah ”försäger sig”, där hon omedvetet avslöjar att Nancy inte var önskad. Deborah understryker också nästan maniskt hur begåvad Nancy var, trots att hennes IQ inte var anmärkningsvärd, som för att visa och övertyga sig själv om att hon uppskattade sin dotter, något som hon kanske alltid hade svårt att göra.

Precis så fungerar Vi måste tala om Kevin. Hela romanen berättas i brevform ur Evas perspektiv, men trots att hon tydligt visar att Kevin genom hela barndomen hade en brist på empati, och att han tidigt visade sadistiska sidor, vet ju läsaren att Eva inte är en objektiv berättare. Hon beskriver Kevin som om han var Damien i Omen. Det är lätt att dras in i hennes bild av verkligheten och helt enkelt läsa boken som ett porträtt av ett genuint ont barn. Samtidigt finns tvetydigheten närvarande hela tiden. Det händer att Eva har fel i sina misstankar och det står läsaren fritt att undra hur många fler gånger Eva inte inser att hon har fel om Kevin och hur mycket hennes egen känslokyla har påverkat honom.

I en minnesvärd scen hittar dagispersonalen Kevin och en flicka med svåra eksem i ett rum. När dörren öppnas viskar Kevin i hennes öra och flickan är genomblöt av blod alltmedan hon med en salig blick fortsätter att klia sina öppna sår. Samtidigt, som läsare, kan man fråga sig vad det egentligen var Kevin viskade och hur mycket ansvar en människa egentligen kan ta i dagisåldern, medan Eva redan har kapitulerat och accepterat Kevin som ond, övertygad om att det var han som övertalade flickan att klia sig.

Överlag har Eva en tendens att se sina barn, Kevin och senare hans syster Celia, som vuxna i barnkroppar. Som om deras personligheter redan var färdiga som nyfödda och att all motorisk utveckling och all strävan att lära sig prata bara är ett medel för att kunna uttrycka de personligheter de redan har.

Som Eva tänker kring ögonblicket hon blir med barn:
”Jag satte inte i mitt pessar”, mumlade jag efteråt.
Du vaknade till. ”Är det farligt?”
”Det är väldigt farligt”, sa jag. Faktum är att nästan vilken främling som helst hade kunnat dyka upp nio månader senare. Vi hade lika gärna kunnat lämna dörren olåst.

Men mitt i detta och all den kritik man skulle kunna rikta mot Eva, så fick hon faktiskt rätt. Bara en verkligt störd människa begår massmord. Det finns miljoner barn som inte är önskade, men det är ytterst få som blir psykopater. En elementär kritik av all psykologi är just detta: det finns barn som växer upp under förskräckliga förhållanden och ändå klarar sig utmärkt som vuxna, samtidigt som det finns barn som fått allt och ändå blir deprimerade, missbrukare och kriminella. Och därför kvarstår frågan om Evas skuld och om Kevins sanna natur.


Detta är en dyster bok. Man vet hela tiden hur det kommer att gå. Det finns inget hopp om att det inte kommer att hända. Ändå är det en fullständig njutning att läsa Lionel Shriver. Det är ordrikt och reflekterande, nästan allt hon beskriver beskrivs med liknelser som alltid är så träffande att man hejdar sig och vill läsa om, vilket gör att boken tar lång tid att läsa. Inte för att den är trög utan för att man vill att den ska vara länge. För första gången på väldigt länge väntade jag bara några dagar innan jag började om, läste favoritstycken och läste om de första kapitlen.

Här kommer ett litet utdrag till, bara för att jag tyckte om sättet att beskriva en längan efter barn. Här skymtas också början på kärlekshistorien med Franklin, grundad i från början charmerande olikheter, som i förhållande till Kevin blir alltför stora att överbrygga:

Ibland kunde jag höra dig ropa mitt namn från något annat rum – ”Ee-VA!” ofta hetlevrat, barskt, kravfyllt, en uppmaning att gå fot därför att jag var din, som en hund. Men jag var din Franklin, och jag kände mig inte förolämpad utan ville att du skulle göra anspråk på mig:  "EeeeeeeVAH!” alltid med betoningen på sista stavelsen, och det fanns kvällar då jag knappt kunde svara därför att halsen snörts ihop av en växande klump. Jag skulle bli tvungen att sluta skiva äpplen till smulpaj där jag stod vid bänken, därför att min blick skymdes av tårar som rann och jag kunde inte stå stadigt och om jag fortsatte skiva skulle jag skära mig. /___/

Du gjorde mig lysten. Precis som alla missbrukare, ville jag bara ha mer. Och så var jag nyfiken. Jag undrade hur det kändes när det var en liten tunn röst som ropade ”Maa-MAA?” från det där andra rummet. Det var du som satte igång det – som när man får en snidad elfenbenselefant i present av någon och får idén att det kanske vore roligt att börja
samla.

ISBN: 9170372640

Kommentarer
Postat av: Jenny

Vilken bra recension! Blir väldigt sugen på att läsa den här boken.

2006-11-09 @ 09:14:55
Postat av: Pelle

Håller med Jenny helt. Den hamnar först på min läslista när jag fått tag i den.

2006-11-09 @ 18:39:14
Postat av: Mattias

Bra skrivit. Jag förstår mycket väl varför Dagens Bok är ute efter dig.

2006-11-09 @ 22:56:40
Postat av: Fia

Nu har jag fått tag i (på Jämjös bibliotek faktiskt! I´m proud of them :)) och läst boken. Helt otrolig upplevelse. Tack för att du fick upp mina ögon för den! (och hoppas allt är bra med dig, vi hörs snart, mitt bredband kommer i veckan!)

2007-02-19 @ 09:37:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback