lilldjurets blogg

I denna Woody Allen film är Cecilia (Mia Farrow) en olyckligt gift kvinna med ett dåligt jobb som servitris. Den enda tillflyktsort hon har är filmen och hon går på bio nästan varje kväll. När filmen Kairos röda ros kommer till staden blir hon förtjust i en av filmens personer, Tom Baxter och hon ser om den gång på gång, tills Tom magiskt kliver ut ur filmduken för att vara med henne.

Tom är verkligen den perfekte mannen, förutom att hans pengar är filmpengar som inte går att handla med och att han inte vet vad som ska hända efter att man kysst varandra och ljuset släcks. Han älskar Cecilia, är obrottsligt trogen, rättfärdig och oskyldig. Men han är inte verklig.

Det är däremot Gil Shepherd, skådespelaren som spelat Tom Baxter (som i sin tur spelas av Jeff Daniels i verkliga livet). Gripen av oro beger han sig till Cecilias hemstad, rädd för att Tom Baxter, med hans utseende och fingeravtryck, ska ställa till med något som kommer att förstöra hans karriär. Han träffar också Cecilia.

På ytan är detta en rolig film. Vardaglig och absurd på samma gång. Tom Baxter är lustig och naiv i sin lilla tropikhatt, filmproducenterna som våndas över sina biljettintäkter när de kvarvarande skådespelarna i filmen slår dank och spelar kort i väntan på att Tom ska komma tillbaka, Gil Shepherd är skrattretande fåfäng och hela filmen påminner om just de svartvita lättsamma komedier som Cecilia älskar.

Samtidigt finns ett långt mörkare stråk i berättelsen. I Cecilias verklighetsflykt och fiktionens inträde i verkligheten ifrågasätts själva livets verklighet. När Cecilia frågar om Tom tror på Gud och definierar Gud som alltings skapare, får hon svaret att Tom tror på manusförfattarna till sin egen film, det är ju de som har skapat honom och hans värld. (Samtidigt vet vi som tittare att det är Woody Allen som skapat Cecilias värld.) Och i Cecilias slutgiltiga val mellan den overkliga perfektionen och den ofullkomliga verkligheten finns filmens verkliga kärna och det som dröjer sig kvar.

Detta är en Woody Allen film utan Woody Allen. På något sätt fyndigare och klurigare än hans övriga filmer, med en sensmoral att bita i.