Kramer vs Kramer

En sorgsen kvinna i närbild. Medan kameran dröjer kvar på henne hinner tittaren registrera en vigselring, en tvekan, ett känsligt ansikte. Det är Joanna Kramer, strax innan hon ska lämna sin man och sin femårige son.


Jag kan inte komma ihåg något amerikanskt drama från 2000-talet. I alla fall inte ett drama utan pistoler, död och otrohet. Det är som om allting skruvats upp sedan 70-talet. Det räcker inte längre med en helt vanlig vårdnadstvist. Det räcker inte med ett helt vanligt barn som verkligen är ett barn, inte en förkrympt vuxen som pratar lillgammalt.


 

Men här är det ändå så, här är det ganska vanligt. Ted Kramer kommer hem från en bra dag på jobbet där Joanna Kramer står med packad väska och går ifrån honom. Ted som tidigare mest tänkt på sin karriär tvingas ta hand om sin son Billy som blir lämnad kvar. Och när han äntligen lärt sig det, kommer Joanna tillbaka och vill ha vårdnaden.


 

Filmen är från 1979. Dustin Hoffman är ung och snygg (men redan 42! Det är märkligt), Meryl Streep har röda ögon i hela filmen. Utan bådas medverkan hade det kanske inte blivit en klassiker. Men det är det. Välspelat, välskrivet, perfekt avvägt i varje scen. Visst, gråtmilt ibland, men aldrig tillgjort. Det var ett annat tempo i filmerna förr. Skådespelarna pratade långsammare, allting behövde inte vara så himla smart, berättelserna fick färdas långsamt i scen efter scen. 


Efter kvinnans frigörelse på 60- och 70-talet kom den här filmen om moderskap och faderskap som ifrågasätter vilket som är mest ”naturligt”, men det finns inget entydigt rätt eller fel i filmen. Alla försöker bara göra så gott de kan med de förutsättningar som finns. Och Justin Henry (som tydligen är med i Lost, nu som vuxen) som spelar Billy är ljuvlig. Bångstyrig och trumpen, arg och ledsen, glad och förväntansfull och precis som på riktigt.

Kramer vs Kramer är lika sorglig som Ömhetsbevis. Bara en sån sak.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback