Suede - Suede
Suede var den första skiva jag föll handlöst för, under en tid när jag fortfarande trodde att ”indie” hade något med Indien att göra.
Suede var väldigt hypade, ett annat ord jag inte visste vad det betydde. Men det stod om dem överallt, det pratades om dem, och när jag gick till Skivhugget för att lyssna stod killen bakom disken och sa att skivan var fantastisk, speciellt sista låten. Jag lyssnade och jag lyssnade på sista låten. Sådär, minns jag att jag tyckte.
Men så småningom måste jag ha köpt den för den finns fortfarande kvar i min samling. Och det måste varit då jag föll handlöst. För jag minns det som månader när jag bara lyssnade och lyssnade så många gånger jag hann mellan skola och läggdags, när jag längtade hem för att kunna lyssna på Suedeskivan och alla texter om Svenssonförakt och perverst sex och narkotika och förtvivlad ungdom slog an någonting allra längst in. Brett Anderson var outsägligt cool, även om jag chockades över att han var så elak i intervjuer (han föraktade sin finniga tonårspublik! Och jag lade handen på min egen rödflammiga hy och hoppades att jag skulle vara ett undantag), jag imponerades över att han sa att han var bisexuell ungefär som Bowies publik en gång måste ha imponerats, och när jag var på fest loopade jag musiken kring Brett Andersons desperata ”Does your love only come in a Volvo?” någonstans mot slutet av spåret Breakdown (bara CD-spelaren var tillräckligt avancerad).
Men förälskelsen gick över till slut. Dog Man Star kom jag mig aldrig för att köpa, sen lämnade Butler bandet, de blev ännu tråkigare, plötsligt spelade Suede i Bingolotto och när Anderson otippat återförenades med Butler för ett par år sen var allt för sent. Jag har inte ens hört någon sång från det projektet (oinspirerat och klyschigt döpt till The Tears).
Och debuten, den som jag älskade, har jag inte ens överfört till iTunes förrän nu när jag har extra hårddiskutrymme.
Men faktiskt, när jag lyssnar kommer allt tillbaka, textrader, gitarrkaskader, lite av allt det där känslosvallet från tonåren. Om man aldrig hört inledningen ”Because we’re young, because we’re gone” på So Young, som börjar skivan, med teenage angst koncentrerad i varje ord, borde man nog göra det. Oavsett ålder.