Vikten av vatten - Anita Shreve
1873 mördades två norska emigrantkvinnor på ön Smuttynose och en man hängdes för morden. En tredje kvinna klarade sig, Maren.
1995 åker en fotograf, Jean, dit i båt för att dokumentera ön och göra ett reportage. Med sig har hon sin dotter, sin man, hans bror och broderns nya flickvän. På båten blir stämningen alltmer förtätad med sexuell spänning och svartsjuka i alla möjliga parkonstellationer, och båtfärden får ofrånkomligen ett dramatiskt slut. Samtidigt läser Jean en skrift som Maren författade mot slutet av sitt liv. Maren är en djupt olycklig kvinna som hållit sig uppe genom att arbeta hårt och hålla sina känslor inom sig. Också i Marens berättelse figurerar två par där två av parterna är syskon. Incest, svartsjuka och sexualitet blir grogrunden till det brutala mord som avslutar Marens berättelse.
Boken ger alltså två växelvis berättade historier som båda beskriver en stegrande inre spänning, som till slut leder till en yttre dramatik. Den ena är insprierad av verkliga händelser, den andra helt fiktiv.
Marens historia förmedlas genom hennes egna anteckningar på klassiskt maner och i separata kapitel, men mycket av rättegången är också insprängt direkt i Jeans kapitel utan speciella anföringstecken. Direkt efter ett stycke om Jean kan det komma ett stycke om rättegången och det är bara genom att hålla reda på namnen man vet i vilken tid det ena eller andra stycket utspelar sig. Men medan Jeans och Marens berättelse berättas i första person, återberättas rättegången helt ur Jeans perspektiv med Maren som ”hon”, en främmande kvinna. Kanske är det tänkt som en ytterligare sammanflätning av de båda kvinnornas öden. Kanske ska det ge en känsla av att tiden slätas ut och bara rummet, området omkring och på Smuttynose, finns kvar.
Samtidigt får man inte veta hur Jean reagerar på Marens berättelse. Sympati förmodligen, mot slutet identifikation: ”Ibland tänker jag att om det vore möjligt att berätta något tillräckligt ofta så att smärtan lindrades, så att orden slank nedför armarna och rann av mig som vatten, då skulle jag berätta samma sak tusen gånger.” Både Marens och Jeans berättelser får formen av bikt, som något som måste berättas i ett tröstlöst försök att mildra det som redan har inträffat.
Shreve skriver med just den blandning av dialog, händelser och inre reflektion som gör texten lättläst men ändå tänkvärd. Här finns symboler, kärlek och död i överflöd. Men ändå är det något som avhåller mig från att kalla boken helgjuten. Parallellerna mellan de båda berättelserna tillför inte en större förståelse för karaktärerna, försöket att ge Maren ett uppstyltat ”gammaldags” språk känns krystat, den insprängda rättegångsdialogen tillför inte mer än att man som läsare blir imponerad av Shreves research (alla rättegångscitat är exakta påpekar hon själv i förordet, Marens berättelse, och därmed Shreves teori om morden, får vi anta är helt uppdiktad). Men spännande och läsvärt? Jodå.
ISBN: 9146174540