Guds stad
Det är skillnad på våld och våld. I Guds stad är det fler vapen, fler skjutscener och kallblodiga mord än i någon annan film jag sett, ändå är det inte glamoriserat. Varje scen tjänar ett syfte och syftet är inte att uppmuntra våld, tvärtom.
Guds stad (Cidade de Deus) är en kåkstad nära Rio De Janeiro där polisen är maktlös och knarkkungar regerar. Det är gatans lag som gäller, den som är hårdast och mest samvetslös får makten. I centrum står ”Raketen”, en kille som drömmer om att bli fotograf och sådan är också hans roll i handlingen. Han iakttar, berättar och reflekterar men driver egentligen inte handlingen framåt. Däremot berättar han om Lill-Ze som är ond och ful och som dödar hela stadens knarklangare för att själv ta över, hans kompis Benny, playboyen som är den trevligaste gangstern, Fenan som egentligen inte vill döda, men som efter att flickvännen blivit våldtagen och hans familj skjuten startar ett krig mot Lill-Ze, där alla blir tvungna att välja sida. Respekten för ett människoliv är så liten att det är ett mirakel att någon överlever till vuxen ålder.
Berättartempot är uppskruvat, Raketen berättar med Voice-over, filmen rullar ibland snabbare än normalt, ibland långsammare, ibland stelnar den för att tittaren ska kunna se någon mer noggrant. Färgerna är oerhört intensiva och varma. En av inledningsscenerna där Raketen snurrar ett varv och plötsligt flyttas bakåt i tiden och står i vidvinkel på en bländande orange fotbollsplan sätter stämningen för filmen. Fotot är förförande vackert hela filmen igenom, trots vapnen ser allt ut som vykort.
Flera av skådespelarna är amatörer som verkligen kommer från Guds stad, till exempel Raketen själv och Lill-Ze. Men även om man inte vet det känns alla karaktärer autentiska, skådespeleriet nästan dokumentärt på sina ställen.
Vissa scener är så våldsamma att det vänder sig i magen, som där ett litet barn tvingas skjuta ihjäl ett annat barn. Livet i kåkstaden är så farligt och miserabelt och ingen verkar kunna ta sig därifrån. Barnen kan inte skriva och räkna. De vuxna gangstrarna klarar knappt av sina egna vapen. Ändå är det bestående intrycket att det är en vacker film, en hoppfull film.