Hymns for the Exiled - Anaïs Mitchell
Och så är det med musik också. Det finns massor av musik att tycka om, som inte är speciellt unik, utan bara precis det man är sugen på, något i en genre man gillar och som man inte redan lyssnat sönder.
Som Anaïs Mitchell. På CDBaby står det att hon är den största sedan Joni Mitchell och Bob Dylan och det är en överdrift man kan skratta åt. Men vad som är sant är att hon har en speciell röst som påminner om Joanna Newsoms i den nya tappningen, men som också har något eget. Melodierna är behagliga, går att nynna omedelbart utan ansträngning, texterna är småcharmiga även om de inte skulle hålla som fristående litteratur (en sång till farmodern om den ärvda klänningen hon har på sig ibland, en sång som heter 1984 med lite politisk bitterhet och så vidare), soundet är indie med fioler och gitarrer som aldrig låter överpolerade eller överproducerade. Det är kvinnlig singer-songwriter-tradition och ny-folk utan överraskningar.
Det är helt igenom behagligt att lyssna på. Det tog 10 sekunder att räkna ut att jag skulle tycka om det och förhoppningsvis många lyssningar tills jag kommer att tröttna. Kanske kommer det till och med att växa.